Regnet smattrar på däck och en frisk vind från nordväst viner i riggen, men vi ligger tryggt för ankar i den sydliga viken Vasiliko på Nisos (ön) Mégalo Petali – en obebodd ö i sundet mellan det grekiska fastlandet och Nisos Ewoia. Det är den första ihållande regnvädersdan för säsongen, däremot är ankaret väl prövat av starka vindar. Det känns bra att vi nu fått rutin på ankarläggning, som oftast funkat vid första försöket (till skillnad från förra säsongens rad av misslyckanden).

Det har gått ett par veckor sedan vi lämnade ”Daphnes vik” på Leros (tyvärr utan att ha luskat ut vilket hus Göran Schildt bodde i). I sol och svaga vindar styr vi nordost mot Nisos Agathonisos och anländer till hamnen i den lilla byn Ay Yeourio vid 12.30-tiden. En man från port Policia står och vinkar in oss långsides kajen. En enkel och bekväm tilläggning som vi numera sällan praktiserar men som var det vanliga under kanal och flodfärder. Fast vid havet, om dyning råder, är det inget att föredra då båten skaver mot kaj med trasiga fenderskydd, och i värsta fall punkterade fendrar, som följd. Men idag är havet lugnt och vi tar en promenad uppför kullarna till byn som den här tiden på dagen verkar helt öde. Men vi turister har inte vett att söka skydd för solens hetta utan traskar vidare, tillbaka nerför kullen och upp till en annan liten by. Här breder ängar ut sig. De utgör ett särpräglat inslag i ett för övrigt liknande kustlandskap som det turkiska, det vill säga kargt och torrt.

Väl nere i hamnen igen blir det plötsligt liv och rörelse. Bilar kommer farande och folk samlas på kajen – för nu anländer färjan. Två gånger under dagen upprepas samma rörelseintensitet och däremellan mycket stillsamt! Tydligt är att turistsässongen ännu inte kommit igång; på strandens tavernor sitter endast en handfull ortsbor och vi är så gott som ensamma då vi tar säsongens första stranddopp. Ytterligare ett par seglare lägger dock till vid kajen inför kvällningen.

Nästa morgon startar färden mot Samos vid 7-tiden. Vi har tagit för vana att ge oss iväg tidigt även då dagsetappen, som denna gång, inte är lång. Kommer vi fram mitt på dagen finns det dels gott om plats för ankring, dels hinner vi utnyttja dagen för strandhugg. Idag går vi först till Samos marina för påfyllning av vatten och disel och därefter till staden Pithagorion strax intill där vi droppar ankar och får till en snygg tilläggning med akter mot kaj. Här är riggat för turister med restauranger längs hela kajen, men som sagt var är säsongen inte igång (högsäsong börjar i mitten av juni) så det finns gott om såväl restaurangbord som kajplats. Men dagen efter (för vi stannar och tar en härlig baddag på playan strax intill) anländer en eskader med ett tiotal segelbåtar med ryska turister. Då må ni tro att tidigare kajliggare blir lite nyfikna – Hur kommer de att lyckas angöra en brygga? – och får de plats? Riktigt spännande blir det då en av båtarna får nå´t trassel med linor i vattnet och blir liggande på tvärs framför ankrade båtar. Tur att vinden mojnat och att proffs finns med i eskadern, men det tar ett par timmar med dykning och diverse spekulerande innan båten görs fast i grannbåtarna inför natten, fast bara halvvägs in till kajen.

Vår plan har varit att fortsätta norrut mot Khios och därifrån västerut mot öar nära det grekiska fastlandet, men friska vindar från N-NW gör att vi nu ändrar oss och går direkt västerut mot den lilla ön Foúrnoi. Till en början följer vi Samos sydsida i svaga vindar och sjölä men så brallar det ifrån NW med 15-16 sekm i byar och vi viker därför av mot Foúrnoi´s sydsida där en djup vik är belägen. Den ger ett gott sjölä och här blir vi kvar ett par dar i väntan på lugnare väder som infaller den tredje dagen då vi motrar upp till en skyddad vik på västsidan ön, strax intill staden Foúrnoi. Det är lugnare men dyning gör att vi ger upp försöket att ligga längs efter en liten kaj i viken. Att ligga för ankare känns tryggare och vi tar dingen till land och promenerar till stan för bunkring. Det är en lite pitoresk stad, inte särskilt turistisk. Därför heller ingen supermarket så vi besöker flera små sklepar innan vi får tag på allt vi behöver – och så slår vi till på lokala musslor som vi hittar i en frysdisk. Efter en koll på väderprognosen under ett cafébesök med WiFi (många cafébesök blir det under resandet!) så traskar vi tillbaka till båten för en festmåltid med retsina och Moulles, mums!

Vinden ska enligt prognosen avta ytterligare så 06.15 börjar vi den 50-60 sjömil långa etappen till Mykonos. Till en början går vi för motor i stiljtje längs sörsidan av den höga och långsträckta ön Ikaria. Det är ett ovanligt fenomen då det vanliga är fallvindar på läsidan öar, även fast det ännu inte är Meltemisäsong. Långt innan vi når den västra udden på ön upptäcker vi dock hur det går vita gäss på öppen sjö – Nej, inte frisk blåst igen! Visserligen blir det halvvind med bra segling men styrkorna i vindbyarna är oberäkneliga och väderrapporter är ju inte heller helt att lita på. Men vi har tur – först piper det till ordentligt runt udden men efter ett par sjömil lugnar det sig och vi får en lång dagsetapp för fulla segel i behaglig vind och sol. Vid 18.15 ankrar vi som ensam turistbåt i viken Ormos (vik) Ornos på Mykonos. Discomusik hörs från Tavernor längs stranden men för övrigt ser det tämligen tillbommat ut i de strandnära turistvillorna. Natten blir lugn –ovant att ligga i en stillastående säng- så sömnen blir god även för Helén som är mer lättväckt. Nästa stopp blir på Nisos Tinos. Ön tillhörde Venedig mellan 1200- och1700-talet och vi tycker oss märka vissa influenser i byggnader runt torget, som ligger i direkt anslutning till kajen, där vi ankrar ”stern-to” (med aktern in). Hamnen ger gott sjölä för friska vindar som åter piper i från NW, fast lite svall blir det från de stora färjor som flera gånger per dag lägger till vid det nya hamnområdet intill. Nu är det det ortodoxa påskfirandet som gäller. Massor av folk gästar denna turistiska stad med sin högt belägna vallfärdskyrka. Vi stannar ett par dagar; strosar i stan, cyklar efter stränderna och tar ett något kylslaget dopp i den friska frånlandsvinden. Nu börjar vi bli lite trötta på den ihållande vinden, men det är bara att vänja sig. Så blir vi ofrivilligt kvar en extra dag eftersom matbutikerna är stängda under påsken. Dessutom behöver vi fixa en tvätt. Det blir fler huppegupptäcktsfärder. Bland annat ser vi flera märkliga torn – putsad beläggning och med en särpräglad ornamentik – Religiösa symboler … eller vad? Vi tar hjälp av vår oumbärliga Kindel, slår på Wikipedia och finner att tornen är duvslag. Påkostade minsann! Cafféer och restauranger är öppna under påskfirandet så det blir påskmiddag med helstekt lamm. Det finns flera konditorier där vi bland en massa läckra bakverk lyckas välja nå´t riktigt smaskigt, vilket inte var någon större konst här –helt i klass med Budapest!

Så verkar blåsten ge sig för några dagars lugnare väder och följande dag, efter att tvätten hämtats och Hasse med handkraft fyllt på vattentankarna från kran på kajen, så lägger vi loss med siktet ställt mot grannön; Nisos Andros. Tidig eftermiddag når vi den lilla orten Batsi. I bukten utanför får vi rejäla fallvindar i nosen då vi puttrar in och eftersom hamnen är nästan tom så lägger vi oss långsides och kaptenen planerar för tilläggning i 15 sekm motvind. Bra tänkt men just innan vi når bryggan kommer en körare från styrbord och fören driver för snabbt in mot kaj. Resans andra kajstuds (den första i Grisslehamn) är ett faktum. Men vi ligger tryggt förankrade vid moder Jord vid en pittoresk liten by med beach och fina omgivningar att ströva i, så det blir ett trenättersstopp och dagar med bad, vandring, shopping och så läsning förstås! Kvällen innan avfärd kommer en man förbi båten. Han småpratar lite; undrar om vi finner byn trivsam och så … och slutligen ber han om hamnavgift på 10 €. Klart vi betalar (oavsett var slantarna hamnar). För tre nätter är 90 kr ett superpris! … och faktiskt är det första gången sen Kos som vi betalar avgift och det är nästan 3 veckor sen. Här i Grekland är det betydligt glesare med marinor än i Turkiet. Däremot upplåts hamnplatser till fritidsbåtar och det tas tydligen sällan betalt.

Färden går vidare västerut och vi närmar oss fastlandet och ön Méjalo Petali, där vi ankrar i viken på sörsidan. Under strandhugg och promenad över ön ser vi en gammal olivlund, rester av terassodlingar och ruiner efter hus. Men något motsvarande de antika ruiner som finns i mängder efter den turkiska kusten har vi ännu inte stött på.

Så infaller regnvädersdagen och värmeljusen gör nytta igen och båten får sig en välbehövlig sötvattensdusch, men redan dagen därpå skiner solen och i svag medvind går vi upp i sundet mellan fastlandet och den stora långsträckta ön Ewoia. I sakta mak seglar vi in i den djupa viken Almiropotamou och lägger till vid kajen i byn Panayia. Dagen är tidig och vi kneipar längs sandstranden som sträcker sig ett par kilometer i vikens inre. Härligt! – men havets öppna horisont har vi nu lämnat. Ett par veckor framöver blir det inomskärssegling.

Fortfarande vid gott mod

Hasse och Helen

Efter en lugn natt i den skyddande viken i Fetihye startar resans kortaste etapp. Vi går 300 meter och lägger oss i marinan. Det är lite dyrt men vi behöver bunkra proviant och vatten. Vi fixar en lyxmiddag i saluhallen med oxfile och färsk sparris. Vi äter gott ombord.

Stan är fin om än lite turistisk. På kvällen passar vi också på att duscha i marinan. Nästa dag tar vi en tur på stan och fixar biljetter till en turbåt. Fram på eftermiddagen tuffar vi ut 300 m och ankrar igen.

Nästa dag tar vi gummibåten till killen som vi köpte båtutflykten av. Där möts vi av vår chaufför som tar oss till Ölu-Deniz där vår utflyktsbåt väntar. Vi åker till ”Butterfly valley”. Den är väldigt isolerad och kan bara nås med båt. I den lilla dalen finns lite av en hippie-koloni med enkla restauranger och enkelt logi. Genom att byta båt får vi 2 timmar och hinner gå upp till dalens slut där en bäck forsar ner. Sen fortsätter färden till ytterligare några vikar. Väl i Ölu-Deniz får vi bilskjuts hem av skutkaptenen för 20 Lira. Han visar oss sin hemby på vägen tillbaka. Vi passerar också en övergiven stad som var grekisk. Grekerna skickades hem på 20-talet och staden blev övergiven.

Vi kan fortfarande köra på marinans Wi-Fi så vi får fortfarande valuta för marinaavgiften.

Sen bär det av norrut. Efter ett stop i en vik når vi Bozuk Buku där vi ankrar längst in i viken. Vid infarten till viken finns ruinerna av ett kastell från antiken och nästa dag promenerar vi dit och kollar. Vi stannar till på en strandrestaurang för ett glas vin på vägen tillbaka. Vi får också sällskap av deras trevliga hund ända fram till gummibåten. Då vi ror ut sitter han på stranden och tittar efter oss.

Strax efter att vi kommit till båten börjar det ösregna. Vi har bra timing. Hela viken är full av ruiner efter den antika staden Loryma. Det är häftigt, det är liksom rester av en försvunnen civilisation. Den hårda nordvästvinden gör att vi ligger kvar ett par dar och hinner se ruinerna ordentligt. Motvinden ligger kvar men inte så stark så vi går upp till Datca där vi ankrar. En mysig stad med ankringsplats i vindskydd. Här har vi varit förut så vi känner oss hemma.

Nästa stop blir Bodrum där vi har tänkt klarera ut från Turkiet. Ännu är det inte många båtar i rörelse så vi hittar en bra ankringsplats. Enda problemet är Club Halikarnassos på stranden där disko-musiken skvalar till långt in på natten. Nästa dag tar vi gummibåten till stan och skall klarera ut. Efter ett antal fruktlösa försök så ger vi upp och anlitar en agent för 100 Lira. Han fixar allt så det är värt vartenda öre. Annars är Bodrum typisk charterort med en massa turister och hundratals turbåtar.

Nu hissar vi Grekisk destinationsflagg och Q-flaggan som betyder att man vill klarera in. Vi får plats i stadshamnen i Kos alldeles under kastellet. Vi stöter också på Bo och Vivi igen. Första delen av inklareringen går bra sen strular det lite så vi hinner inte klart. Nåja det kommer en dag imorgon också. Den dagen klarerar vi färdigt och skaffar grekiskt telefonabbonemang. Vi handlar också lite proviant. Betydligt dyrare än i Turkiet. Bara vin sprit och öl är billigare. Dessutom finns det ju fläsk här.

På eftermiddagen lägger vi ut och går till Nisos Pserimos. En liten ö med en liten vik där vi lägger oss långsides med en kaj. Längst in i viken finns ett 20-tal hus och en sandstrand. Vi tar en promenad och tittar in på en restaurang och undrar om dom har öppet. Det beror på vad ni skall ha svarar en kille. Tja säger vi en öl kanske. Det fixar vi och jag bjuder säger han. Vi inbjuds att sitta ner vid hans bord och vi har en lång trevlig pratstund. Dom håller på att förbereda för turistsäsongen.

Nästa stop blir Leros där vi siktar på Alinda. En by i en vik på Leros. Hasse vill fira sin födelsedag där på ”Heligt vatten”. Den berömde författaren Göran Schildt bodde nämligen här och hade sin båt Daphne ankrad i viken mellan alla sina seglatser runt Medelhavet. Så får det bli och vi ankrar vid 12-tiden. Helen har fixat presenter och födelsedagslunch med jordgubbar melon och vitt vin. På kvällen far vi in och äter födelsedagsmiddag. Det blir sea-food och en massa gott. Medans mörkret faller över viken dricker vi kaffe på maten och sippar på en Metaxas.

Dagen efter hyr vi moppe och kör runt hela Leros. Ön var italiensk fram till 1948 och där fanns en flottbas på en plats som heter Lakki. Staden är fortfarande starkt präglad av det. Lakki byggdes som en italiensk mönsterstad på 20-talet. Det finns en massa hus i italiensk art-deco stil. Vi tar också en promenad i Platanos. Den ligger ett par kilometer från vår ankringsplats och är en blandning av italienska villor och typiskt grekiska vita hus.

Nu drar vi vidare.

Fortfarande vid gott mod

Hasse och Helen

Nu är vi sedan en vecka tillbaka på väg för en tredje säsong på båt. Vi siktar på den grekiska ö-världen där vi planerat att tillbringa månaderna fram till juli-augusti, då vi tar ett sommaruppehåll för vistelse i Sverige. Finike marina har visat sig vara bra och prisvärt så båten får ligga där både under årets sommar- och vinteruppehåll. Avgörande är också enkla resförbindelser med Sverige och angenämt vinterklimat.

Trots att vi nyss startat vår ”ressäsong” har vi haft flera besök av familj och vänner.

I februari fick vi ett dagsbesök av kompisar från H-sand, Lena och Bengt, med ressällskap. De var i Antalya och tog en sväng med hyrbil för att hälsa på. Så jättekul att ses igen och att få visa vår nuvarande ”hemvist”! Ett par veckor senare kommer döttrarna Emma och Elin. Tyvärr slår vädret om och blir kallare de dagarna, men jämfört med snöiga hemtrakter njuter de ändå av vårvärmen. Regn just under marknadsdagen hindrar heller inte för lite shopping och sedan passar det alldeles utmärkt med ett besök på stans hamam. Dagen därpå skiner solen och vi tar en fika på det högt belägna café Zirve innan fortsatt bergspromenad bland getter och vårgrönska. I sol med lite kalla vårvindar passar det också bra med en biltur upp till slätterna mellan de snöklädda bergen. Så vackert med äppelodlingar som front till vita bergstoppar! Vi åker genom flera små byar vid sidan om större vägar. Vi antar att det är fruktodlingarna som föder innevånarna här. I märklig kontrast till dessa mer påvra bosättningar står en helt ny anläggning som vi finner strax intill. Den består av en hotellbyggnad, flera mindre stugor och en elegant stallbyggnad i västernstil med paddok. En ung man i en vaktkur tillåter oss att gå in på området, som i övrigt är helt tomt förutom ett par hästar. Han pratar ingen engelska men förmedlar att stället besöks av ”germany” – kanske en tysk semesterby för hästfolk? Vi blir bjudna på te (gästfritt som vanligt!) och därefter går färden vidare ut till kusten igen och till den ovanligt pittoreska semesterstaden Kaç – mycket turistshopping förstås men också fina välbevarade gamla hus och gränder. Så åter till Finike och tidig avresa dagen därpå – ett kort men kärt besök!

Så blir det ett par veckor med fix på båten innan sässongstart; städning, tvätt och vaxning. Men vi hinner också med en femdagarstur till Ankara med buss. Bussarna är fina och bekväma så en 10-timmarstur känns inte ansträngande. Vi bor på ett hyfsat bra hotell i den gamla delen av stan, nära museer och antik stadsdel med borgruin. Förutom museer med lokala lämningar från antik tid så besöker vi också ett konstmuseum och ett museum med äkta mattor – så vackert för ögat!! Naturligtvis blir det också ett besök på Kemel Attaturks mausoleum. Gigantiskt byggnadsverk som också innehållerl ett museum över hans hans militära och politiska betydelse för Turkiets enande och självständighet. Det hela förstärker vår bild av honom (som vi fått genom alla otaliga bilder och statyer) som en än i dag betydelsefull landsfader.

Så närmar sig avresedag från Finike marina. Ett par dagar innan kommer kompisar från S-holm, Karin och Peter. De följer med oss på årets premiärfärd som blir med motor i svaga vindar till fina ankringsvikar innanför den närbelägna ön Kekova Adasi. Vädret har blivit varmt igen och det blir premiärdopp då vi kommer fram. Följande dagar ägnas åt fler dopp, slappande och läsning på båten men också dagliga strandhugg. Vandringsleden Lycian Way passerar flera av vikarna och vi testar några sträckor – från små steniga stigar genom snårig terräng till breda stigar i öppet landskap och bitvis små grusvägar. Nu är en helt annan grönska än då vi var här i höstas och vi ser betydligt fler vandrare. Vi förstår att våren är högsäsongen, med lagom temperatur och riklig grönska. Liksom i höstas besöker vi den antika staden Simena, vid den nuvaraande byn Kaliköy, men den här gången promenerar vi landvägen och får nästan bevittna en getfödsel invid vägen. Den lilla killingen har ännu inte blivit renslickad och herden håller att vakande öga så att allt går bra. I byn gynnar vi ett par restauranger med lunchöl och lite tilltugg. Några få turister finns men båtturismen är fortfarande i sin linda. Bra för oss för det finns gott om bryggplats om vi så skulle vilja. Men vi väljer ankring eftersom vi efter bara några dagar ska tillbaka till Finike marina för byte av besättning och bunkring av mat och vatten. Dagen då vi reser tillbaka vänder vinden, som ett par dagar blåst från öster. Bra, vi får vind i ryggen men för svag så det blir motorgång tillbaka också, men en kortare seglats blev i alla fall av under en av dagarna.

Strax efter tilläggning vi kaj dyker Maud och Pelle upp. De var här i höstas och hittar själva från flygplats till båtplats. Kul att ses igen! På kvällen blir det kombinerad välkomst- och avskedmiddag, för tidigt nästa morgon reser Peter och Karin hem. Tack för besöket! Det blev en jättefin båtvecka, till skillnad från deras besök i Odessa då det mest blev kajsegling.

Nu lägger vi loss för vårens sista avfärd från Finike marina med ett första stopp i Kekova. Vårvädret pendlar och det är återigen lite svalare, men det hindrar inte dopp i viken. Liksom med tidigare gäster ankrar vi utanför byn Uçağiz tar dingen in och promenerar till byn Kaleköy. Dagen därpå fortsätter färden västerut till staden Kaç, som vi tidigare besökt med bil. Vi lägger till bredvid några taxi/turistbåtar i den reguljära hamnen, precis intill torget. Centralt så det förslår, men lite gungigt eftersom dyning drar in bakom piren. Vi botaniserar i turistshoppar och kollar avgångstider för buss till Antalya dit Maud och Pelle reser på eftermiddagen därpå. På förmiddagen är det soligt och varmt och vi promenerar till den nyöppnade marinan som ligger på andra sidan stan. Mycket stor, och exklusiv! Vi kollar pris för sommarupplägg men det blir betydligt dyrare än Finike så vår plan står fast. Så blir det dags att vinka och kramas adjö. Tack för att ni kom trots att vistelsen inte blev så lång! Direkt efter lägger vi loss och åker den korta biten in i viken Bayindir Limani där vi lägger till vid restaurangbryggan Nuris Beach som erbjuder gratis plats mot beställning i restaurangen. Det blir öl och vatten första dagen och middag andra. Tyvärr är varken el eller vatten inkopplat på bryggorna ännu, men vi får vara sparsamma. Vi är de enda båtgästerna förutom en norrman som låg vid bryggan då vi kom. Vi bjuder in honom till vårt bord vid middagen och det blir en trevlig pratstund med denne 72-åriga man som byggt sin stålbåt själv och seglade den från Bergen 2005, via Skottland, England och runt in i Medelhavet. Här reser han runt, med vinteruppehåll hemma hos konen i Bergen.

Vädret är soligt och skönt och vi beslutar att ligga kvar ytterligare en dag då vi förutom småfix tar oss tid för en vandring efter en stig inåt dalen. Den visar sig mynna ut i Lycian Way och vi går nu åter på leden, denna gång i blomstrande våräng. Vi möter flera vandrare och märker att restangen används som rastplats. De håller också på att utöka verksamheten med mycket fina småstugor. Perfekt för vandrare och andra turister som vill uppleva idyllen i viken. ”Jaa… det är verkligen idylliskt här”, säger vi till varandra! Sol och klart badvatten, men vi skippar badet, tar det i morgon istället. Men imorgon är en annan dag och den dagen är grå och en betydlig dyning väller in från havet. Vi blir kvar på båten hela dagen för att kolla förtöjningar som rycker och drar i båten på ett bekymmersamt sätt. Båten gungar som vore den på havet och vattenstänket når ibland ett par meters höjd vid strandkanten. Vi säkrar med fler linor i aktern som ligger mot bryggan, och monterar linflexare som minskar rycken. Hasse testar med att korta de fast förankrade linorna i fören (”Mooring lines” förankrade i kätting eller betongklumpar på botten) och släppa på linorna i aktern. Jo, nog blev det lite bättre. Vi kikar och ser att norrmannen gjort på liknande sätt, men med större, tyngre båt använder han  tre linor i fören. Nå, kvällen kommer och vi tycker nog att det lugnat sig lite, men att ge sig iväg ut på havet dagen därpå, med sällskap av norrmannen som var planen, det skrinlägger både han och vi.

Efter ett par timmars sömn; 02.15 hörs ett mysko ljud. Hasse går ut och kollar men inget speciellt syns. 02.20 PANG! Upp igen som ett skott i mörkret. PANG igen. Hasse flyger fram och knackar näsan i bokhyllan och ser stjärnor. Blodet rinner så en bit papper greppas på vägen ut. Jodå, vi har bankat aktern i bryggan. Mooring linesen i fören har slackat efter betydligt och fästena för dem draggar. Alle man på däck! I mörker och skvalpande sjö läggs akterlinorna lös i hast, ett par dumpas i land. Vi får hämta dem sen. Helén klättrar fram i fören och lossar mooringlines och vi tuffar ut i natten och ankrar en bit från bryggan men märker efter fem minuter att vi draggar. Upp med ankaret igen och vi rundar en liten udde till en annan ankarvik. Helén lyser med ficklampa i mörkret. Att få fisknät i propellern får bara inte ske! Men inget misstänkt syns på ytan och 03.30 ligger vi säkert för ankar, och båten kränger betydligt behagligare i öppen dyning än inne vid bryggan. Men vi turas om med ankarvakt för säkerhets skull. Dagen därpå skiner solen och prognosen säger avtagande vind, vi planerar att ta gummibåten in till bryggan och hämta linorna. Men mot eftermiddagen blåser det upp igen. Starka, men korta, vindilar på mellan 15 – 26 m/sek och från olika håll gör att båten förutom gungning svänger hit och dit. Någon båttur till land är inte aktuellt, men ankaret tycks hålla.

Dagen därpå lugnar det sig och vi tar dingen till restaurangbryggan för att bärga tamparna som vi lämnat. Vi kommer överens med norrmannen att sikta mot Fethiye morgonen därpå. Efter anrop från vår färdkompis 07.00 lättar vi ankar och tuffar iväg på ett lugnt men fortfarande lite gungigt vatten. Mot eftermiddagen tilltar den svaga vinden något så att vi kan länsa in i viken mot  Fethiye, där vi 16.30 kastar ankar i den lilla viken utanför marina Ece.

Fortfarande vid gott mod

Hasse och Helen

Kvällen den 2:a februari kommer vi åter till Tabaluga, efter ett något längre uppehåll i Sverige än vad vi planerade i höstas, och dagen efter får vi uppleva härlig svensk sommarvärme med sol och drygt 20 grader! Men efter ett par dagar blir vi varse ett vårväder här nere, som pendlar mellan solvarma dagar och dagar med blåst och regn och temp runt 10-12 grader. På nätterna är det alltid svalt men med värmefläkten har vi det gott.

Det sociala livet i marinan är livligt, med ett 30-tal övervintrare, främst från Sverige, Tyskland och England. I flertalet av veckans dagar erbjuds olika stående arrangemag så som filmkväll, frågesport, pubkväll, spelkväll och BBQ på söndag em. Därutöver språkkurs i Turkiska (som det tyvärr känns alldeles för sent att hoppa in i), pilatesträning, yoga, ”friskis och svettis” (som Helén hänger på) och diverse promenad- och bussutflykter. Vi känner oss ”lagom” sociala och deltar ibland vid pubkvällar och BBQ. Vi följer också med på en konsertresa till Antalya. Fantastiskt bra, med Antalyas symfoniker som spelar Brahms och Beethoven. Universitetet har musikutbildning vilket kan vara en av förklaringar till den goda kvaliteten.

Ett svenskt par, Bo och Vivvi, planerar en resa till skidorten Davras, ca 25 mil norrut. Det är sju par som visar intresse men allt eftersom så minskar skaran och när det hela går av stapeln så är det bara vi och Bo och Vivvi kvar. Men det blir en härligt innehållsrik och lyxig resa. Vi delar på en hyrbil och bestämmer oss för att ta olika vägar dit och hem. På ditvägen blir det färd i bergstrakter och ett par stopp för besök vid antika ruinstäder; ett kortare vid ruiner efter Arycanda och ett längre vid den stora utgrävningen efter Sagalossos, den forna huvudstaden för Pisidien. Staden ligger högt, på en snöklädd höjd, med en fantastisk utsikt över slätten nedanför som omges av berg med snöklädda toppar. Det känns märkligt att trava runt i snö och betrakta antika ruiner. Vi får nyckeln till en byggnad som döljer ruinen efter stadsbon Neons privata bibliotek med ett mycket välbevarat mosaikgolv. Efter en hel del trixande och bankande på dörren så får vi upp den och går in. Lite spännande blir det då den tunga dörren blåser igen efter oss utan att vi riktigt förstått oss på låskonstruktionen, men efter ytterligare trix och slag kommer Bo på idén med låset och vi kan lättade kliva ut i solskenet igen. Vi reser vidare i fantastiskt vackra omgivningar, stora slättlandskap omgivna av höga snöklädda berg, och kommer på eftermiddagen fram till hotell Sirena Davras. Både bil och bagage tas omhand av personal och vi ägnar resten av dagen åt pjäx- och skidutprovning samt middag som utgörs av en riktigt okey buffé med mycket grönt.

Dagen efter bjuder på strålande sol och Hasse tar liften ända till toppen och får sitt lystmäte av off-pist. Innan middag hinner vi också med sauna, hamam och bad i 30-meters pool. Bra pris för allt! För 600:-/person/dygn får vi riklig frukost, lunch, middag samt liftkort. Dagen efter är det snö och blåst större delen av dagen så vi vänder åter men hinner med ett besök vid ruinerna efter Ariassos och så Bauhaus i Antalya förstås, där vi köper en ankarsvirvel och ett par krokar. Innan mörkret faller är vi åter i marinan och vi konstaterar att Bo och Vivvi, som varit ute med sin båt i 13 år och jorden runt, har mycket intressant att berätta och är ett härligt ressällskap!

Under de tre veckor som vi varit hinner vi även med några egna dagliga små utflykter. En dag promenerar vi uppför stadens höjder till en tämligen nysprängd gångväg längs med bergväggen. Den ska förmodligen bli bilväg på sikt. En hel del bebyggelse sträcker sig efter bergssidor och vi antar att man tänkt sig bostäder ända hit upp. Utsikten är fantastisk, både över Finike liksom den direkt angränsande staden Sahilkent. Och utanför breder den stora, långgrunda havsviken ut sig. Ett par dagar senare går vandringen högre upp. Vi har iakttagit en slingrande väg upp efter ett av bergen. Den måste vi se vart den leder. Vi rustar oss med vatten och köper ett par kebab till matsäck och så börjar vi vandringen uppåt. Till en början är det brant stadsbebyggelse, där lugnet blir påtagligt i utkanten. Inget hörs från stadens larm, endast en och annan bil, binas surr bland fruktblom och så tupparna som gal förstås. Sådana finns det gott om bland boningarna på höjden. Snart är vi ute ur bebyggelsen och följer den lilla grusvägen uppför pinjeträdsbeklädda sluttningar. Vi stannar och pustar en hel del och passar på att beundra utsikten. Vi stretar på drygt ett par timmar uppför innan vi tar lunch. Vi når som högst ca 800 m och den bergsväg vi gått ett par dagar tidigare ligger nu långt, långt under oss. Men vi är inte ensamma här uppe. Där vi vänder kommer en bil körande från en enkel boning med en massa instängslade får. Här ser vi också rester av gamla odlingar, kanske antika? Efter vägen passerar vi en biodlare som håller på att sköta om sina 30-tal bikupor som han placerat längs vägkanten, ett yngre par på moped stannar och växlar några ord på sin tur upp till vackra utsiktsplatser och en getherde visar oss var vandringsleden ”The Lycian trade” ansluter. Men den ser stenig och brant ut just där så vi bestämmer oss för att ta den smala grusvägen tillbaka ner igen för nu är vi ganska möra i benen, men nöjda med den härligt soliga vandringen i frisk vårluft.

Vandringar kostar på kroppen men det är just vad vi behöver efter vintervilan och vi stärker oss därför ibland med raska morgonpromenader före frukost. Vi brukar ta en sväng utefter stranden till en park där det finns några träningsredskap. Där tar vi en gymnastisk runda, inte sällan i sällskap av ortsbefolkning, gammal som ung (kan vara tanter med hukle och långa kjolar och herrar i kostym), innan vi återvänder till efterlängtaad frukost i båten.

Utöver exercerande och utflykter så går en hel del tid åt matinköp. Matkedjan Migros, som vi nyttjat på flera ställen efter kusten, har nyss öppnat en butik vilket underlättar eftersom de har ett bra sortiment för vårt behov. Det är annars lite svårt att finna det vi vill ha i de mindre butiker som än så länge dominerar. Den stora marknaden som varje lördag sträcker sig över flera gator och torg är också en tillgång att botanisera i. Ett par veckor har vi köpt foreller som vi sedan grillat vid söndagens BBQ. Grönsaker finns i massor, och billigt! Ofta 1 lira/kg (4 kr) för tomater, gurka, paprika o dyl. Men det lönar sig sällan att köpa mindre än ett kilo för priset blir ändå kilopriset. Vi gissar att det är småodlare som befolkar marknaden. Den största delen av odlingsbar mark kring Finike med omnejd är täckt med stora växthus och stora citrusodlingar. Förmodlingen går en hel del till export. Finikes stadssymbol är för övrigt apelsinen och de största gatorna kantas av apelsinträd.

Dagens utflykt går med buss till Demre. Vi tar cyklarna med oss och väl framme cyklar vi till den antika staden Myra, en av de sex ledande städerna i den Lykiska federationen. Vägen slingrar sig längs kusten och är en perfekt motorcykelväg. I Myra finns en imponerande och välbevarad amfiteater med plats för 11.000 åskådare. Sen beser vi också biskop S:t Nicholaus kyrka. Det vill säga förebilden till vår jultomte som var biskop i Myra på 600-talet. Vi köper en julprydnad, en liten turkisk matta med en bild av tomten S:t Nicholaus. Aposteln Paulus bytte fartyg här år 60 på sin väg till Rom för att dömas. Han hade blivit arresterad av romarna i Jerusalem.

Ja, efter allt travande bland antika ruiner är bara att konstatera att vi är ett folk av bonnläppar som nyss lärt oss det här med dass.

Fortfarande vid gott mod

Helen och Hasse

På eftermiddagen den 13/9 lämnar vi Marmaris efter det att Hasse och Sanna, som kom med buss kvällen före, tagit sig en tur in på stan och kollat basaren. Som vanligt har vinden tagit i framåt eftermiddagen så vi gör god fart med vinden i sidan, tyvärr också en grov dyning från samma håll så det blir ett rejält rutschande lite då och då. Men solen skiner från klarblå himmel precis som vi lovat Sanna. Mot kvällningen når vi viken vid Ekinçik. Nu blir det spännande att se om vår tänkta strategi med ankaret fungerar. Vi har ju studerat en hel del mer eller mindre framgångsrika försök med ankring av grannbåtar och tror oss ha funnit ett sätt som verkar bra. Och visst … ankaret sätter sig som smäck och vi kan släppa ut resten av kättingen. Vi känner oss riktigt nöjda, men om framgången beror på gynnsamma bottenförhållanden eller vår nya strategi kan vi ju inte säkert veta, det får framtida ankringar utvisa. Men det kommer att låta vänta på sig … fast om det vet vi inget då vi kvällar. Nästa dag har dyningen lagt sig och vi får en lugn gång, men vinden är svag så järngenuan får hjälpa till ibland. Nu blir det läge att blåsa upp badgrunkorna igen och Sanna provar på både bad efter rep och flyt på badmadrass. Och ett tag tar vinden i och vi gör fart så det blir rejält svall runt madrassen. Nu får hon sitt lystmäte av sol och bad! Och nu får även kaptenen badlust och sliter sig från rodret ett tag för en behaglig tur på madrassen. Vi har siktat in oss på en liten skyddad vik, Tersane Creek, i den stora bukten Fethiye Körfezi. I bukten finns mängder av skyddade vikar och öar så det är mycket att välja på. Viken visar sig passa bra; inte så många båtar och på stranden har man murat fast pollare bland stenar för att underlätta fastläggning av aktertampar, för ankring på svaj är inte möjligt eftersom viken är så smal. Här bor en getfarmare som driver restaurang och naturligtvis finns även här ruiner (bysantinska).

Okey, då var det dags för ankring igen. Ankaret droppas… låter inte ankarspelet lite knackigt och gnissligt? … och Sanna simmar in och gör fast iland. Eftersom viken är smal så upptäcker vi att vi varit lite väl försiktiga med att lägga ankaret tillräckligt långt ut så vi gör om. Inga problem eftersom aktertamparna är långa och räcker fast vi kör ut för att spela upp ankaret … fast nog det låter konstigt om spelet … och så blir det stopp! Hasse fixar säkringen som löst ut och så spelar vi upp igen, men det tar stopp igen. Så håller vi på några gånger tills spelet helt lägger av. Det blir till att fixa ankaret för hand, både i och upp. Skönt att det även ikväll är lugnt. Nåväl, det är inget att göra åt just nu. Vi ligger tryggt för ankar och badar och snorklar innan middag. Fast vattnet är inte alls så klart här men det finns gott om lysalger och Sanna tar sig en snorkeltur i mörkret och får sig en riktig Avatarupplevelse!

Morgonen därpå handdras ankaret upp för vidare färd till viken längst in i bukten, till båtturistorten Göçek. Det var planerat eftersom Sanna hade brev som skulle postas, men nu blev det ju även nödvändigt på grund av det pajade ankarspelet. Det finns fem stora marinor som helt uppslukar stränderna i viken. Här ligger mängder av gulyets, segelbåtar och stora motorbåtar, en del gigantiskt stora. Vid 12-tiden lägger vi till vid Skopea marina, mitt i viken, och de lovar att fixa en servicekille som kan hjälpa oss med ankaret. Vi slappar på båten i väntan på killen som kommer vid 16-tiden. Han undersöker ett tag och domen blir ”Big problem”. Han lösgör spelet och tar det med sig. Vid 19-tiden får vi information om att det kanske blir klart på måndag. Imorgon är det söndag och ledig dag. Söndagen ägnar vi oss åt en längre promenad längs viken och vi kommer fram till en marina med en restaurang vackert inbäddad i grönskan. Vi stannar för en dryckpaus. Sanna passar på att ta sig ett dopp men vi meddelas strax att det är förbjudet och hänvisas till ett bad som ligger längre fram. Bra, vi har badkläder med oss för vi hade ju hoppats att finna en badplats. På vägen till badet passerar vi flera exklusiva bryggplatser för gigantiska motorbåtar. Varje båt har en egen brygga med plats för sittgrupp, och en ingång i form av en murad portal, inbäddad i grönska. Vi undrar hur ofta dessa bjässar är ute på sjön? De verkar snarare utgöra flytande sommarstugor vid sina väl avgränsade förtöjningsplatser. Badet vi kommer till visar sig vara en beachklubb belägen på ett stort trädäck mellan vattnet och en brant bergvägg. På däcket finns en bar och badstolar med rosa pösiga madrasser under halmparasoller. Lyxigt värre, ”mysigt” tycker Hasse, och de tar 60 kr i inträde. Men det är det värt, särskilt i jämförelse med de 100 kr det kostar att få tillgång till bad och stol vid den lyxiga, fast inte lika mysiga poolen intill vår marina. Fast man kan ju undra var ortsbefolkningen badar, för dagen efter tar vi en promenad till marinan i andra änden av viken. Där finns, förutom fina planteringar, en sandstrand med badstolar, och även här tas inträde. Klart är att båtturismen är den stora inkomstkällan i det lilla samhället, vilket också märks av att här finns tre stora båtshoppar. Och det passar oss nu! På måndagen får vi besked om att ankaret kommer att fixas vid 19-tiden. ”Seeing is believing” säger Hasse. Servicekillen dyker upp vid 20-tiden och visar fram vårt demonterade ankarspel och säger ”Kaputt”, alltså inget att reparera. Hasse kollar priser på nätet för att ha något att jämföra med, då han på tisdagen blir hämtad med bil av den firma som vi hittills haft kontakt med. De erbjuder att instalera ett nytt spel för 1900 €. Efter besök hos de två andra båtshopparna och ytterligare jämförelser på nätet så bestämmer vi oss för ett spel som kostar några tusen mindre och är ett vanligt förekommande standardmärke. Men spelet kan inte levereras och monteras förrän onsdag kväll så vi blir kvar ytterligare ett par dagar. Tur att vi har god tid på oss till Finike, där Sanna tänkt kliva av om drygt en vecka. Men det här är ju inte vad vi tänkt oss! Förutom att kajplats kostar (marinan har dock lovat 10 % rabatt) så ville vi ju tillbringa dagar i vikar med vacker natur och klart badvatten.

Montering ”onsdag kväll” blev slutligen gjort torsdag em och vi kan äntligen ge oss iväg. Med oss har vi nu också Sannas kusin, Linnea, som trots kort varsel hade möjlighet att hänga med oss en vecka, kul!  Eftersom vi är sena så går vi en kortare sträcka till en närliggande vik. Viken är välbesökt så det blir ankring med linor iland. Vår yngre besättning hoppar tjänstvilligt i och gör fast. Ankarspelet fungerar som det ska men vi märker att den gamla kättingen som sitter ytterst har en tendens att ”hoppa” i spelet eftersom den är något smalare/nöttare än den nya delen. Inte så bra och vi bestämmer oss för att byta plats på kättingdelarna vid tillfälle, eftersom det är de första 30 metrarana som oftast används. Dagen efter startar vi 7.00 och tar frukost under gång, nu vill vi vidare! Vädermönstret verkar ha stabiliserat sig med svaga vindar förmiddag, med en sjöbris på eftermiddagen som lugnar sig framåt kvällen. Nätterna är nu helt lugna, jätteskönt med nattro! Dagens resa innebär alltså en del lugn gång med tillfälle för bad och ”madrassåkning”, men mot eftermiddagen också segling i kraftig sjö med dyning från havet, som nu är öppet ända från Afrikas kust, och med vindbyar runt 14 m/s. Vid 17-tiden når vi dagens mål, en vik vid staden Kas. Efter en rundtur i viken med sikte på ankring så blir det till slut en restaurangbrygga. Det blåser fortfarande kraftigt och vi känner oss lite lata efter dagens relativt långa etapp. Nu kan vi också passa på att vända på kättingen. Dagen därpå börjar med en vandring med sikte på de 3000 år gamla lykiska klippgravar som syns på berget intill viken. Det blir en lite snårig vandring men till slut kommer vi fram till gravarna. Vi fortsätter stigen uppåt och på toppen finner vi en sarkofag. Den första av de mängder som vi kommer att se under vår fortsatta resa längs den lykiska kusten, som börjar i Marmaris och sträcker sig till Antalya. Utmärkande för den här delen är höga berg, klippgravar och ruinstäder med sarkofager.

Efter utflykten fixar Sanna och Linnea frukost med hembakta scones, mums! Så drar vi vidare till Kekova Roads, ett område bestående av flera större och mindre vikar skyddade bakom den långsmala ön Kekova Adasi. Det är det sista området med ankringsvikar före Finike, så här planerar vi att stanna några dagar. Innan vi ankrar för dagen så åker vi runt och kikar på en sjunken antik stad (dvs de delar som fortfarande syns längs stränder), ”den sjunkna sarkofagen” som står en bit ut i vattnet och den lilla pitoreska byn Kale Köy vars små hus klättrar efter höjden under den stora borgruinen. Efter vår båtsightseeing ankrar vi utan problem i lerbotten i den stora men väl skyddade viken utanför byn Üçağis. Dagarna vi stannar här ägnas åt bad och läsning (för Sannas och Linneas del blir det även en del pluggande), ett par besök in till byn med dingen samt en dagsutflykt till en vik i närheten av en grotta som vi åker in i med dingen, jättehäftigt! I viken skymtar Sanna och Linnea något stort vid ytan, något de tror kan vara en delfin. Men går de så långt in i vikar? De spanar och plötsligt ser Sanna den tydligt, men bara som hastigast. Men hon fick ändå se en delfin!

En morgon vaknar vi av att Linnea och Sanna köpslår med ett par fiskare och den dagen blir det grillad fisk till middag. Bra att vi hade en engångsgrill i stuvfacket, för vår grill som vi haft placerad på relingen blåste i sjön under ett av alla blåsväder i augusti.

Sannas och Linneas besök börjar närma sig sitt slut och vi förbereder oss på att ta sista lilla skuttet till vår vinterhamn, Finike. Eftersom vi kommer 5 dagar för tidigt så ringer vi och kollar priset för det: 223€! Sanna och Linnea tar bussen till flyget i Antalya härifrån Üçağis istället och kvällen innan lägger vi till vid marinan i byn eftersom bussen går redan 8.00. Den kvällen lär vi oss spelet Carcasonne, som Linnea haft med sig. Kul, det ska vi köpa till båten.

Så blir det dags att vinka adjö. Tack Sanna och Linnea för besöket! Det är som alltid roligt och livat med yngre besättning ombord. Innan åter lägger loss tar vi en promenad utanför byn och kommer efter ett tag till en stor dal där mängder av växthus breder ut sig. Vi har läst att i trakterna runt Finike är det ett vanligt inslag. Resterande dagar åker vi runt bland vikar, gör ett par dagsutflykter på land, bl a till resterna av den antika staden Aperlai. För övrigt blir det mycket bad för det är fortfarande varmt på dagarna, över 30 gr, fast kvällar, nätter och morgnar är svalare. Så blir det den 1 oktober och färd till vinterhamn. Solen skiner från blå himmel, svaga vindar så vi får puffa på med motor ibland. Vi kommer till Finike marina på eftermiddagen och nu har det faktiskt tornat upp rejäla moln som skymt solen i ett par timmar. Vi blir inlotsade till en bra kajplats, dvs. nära tvätt, toalett och dusch.

Efter middag i sittbrunnen softar vi och betänker att det här blir vårt hem ett halvår framåt. När mörkret faller ser vi ett gigantiskt åskväder ute till havs, mängder av blixtar utgör ett ståtligt fyrverkeri. Det är mer än tre månader sen vi såg ett sist. Men följande dagar är det åter sol och varmt, med ljumma härliga kvällar. Vi hejar på ett par av de nio svenska båtar som sägs ligga här. Vi får väl känna på den sociala gemenskapen i marinan framöver. Först måste vi fixa lite med båten, beställa övertäckning av segelmakaren men främs fixa ett tillfälligt uppehållstillstånd. Det gör vi i grannstaden Kemer, och som vanligt blir det lite turer fram och tillbaka i staden innan allt är klart. Men nu är det fixat och färdigt att hämta då vi återkommer från Sverige dit vi reser om några dagar. Vi ska hem för att träffa två nya barnbarn som fötts medan vi varit borta och ytterligare ett som föds då vi kommer hem. Så vi längtar!!!

Fortfarande vid gott mod

Helen och Hasse

Så ger vi oss av från Sigacik med Susanne och Peter ombord. De har kommit med en rejäl packning av goda ät- och drickbara ting, bland annat Hasses önskade bacon så nu blir frukostomeletterna kompletta ett par veckor framöver, härligt!

Vinden har lugnat sig lite men dagen erbjuder ändå frisk vind och fin segling i undanvind. Vid 5-tiden når vi målet, en liten fin naturvik längst ut på udden Körmen Adasi. Ett par utflyktsbåtar ligger där men de ger sig iväg mot kvällningen och då provar vi för första gången att ankra med ett par linor från aktern till land. På så vis snurrar inte båten runt ankaret, med risk att det bryts loss. Det funkar bra och desssutom blir natten lugn. Innan middag blir det bad och vi undersöker en av de två varma källorna som finns intill stranden. Stoppar man ner foten i sanden blir det riktigt varmt, ja nästan hett! Dagen efter har vi en härlig slör ner mot sundet mellan turkiska fastlandet och grekiska Kos. Strax söder om sundet finns en udde med tre vikar. Vi väljer en som vi tycker har bäst sjölä, men misslyckas med att få ankarfäste trots upprepade försök. Botten är till stora delar täckt av sjögräs så vi går in och provar i nästa vik … men icke, ankaret hugger inte. Inte förrän i den tredje viken, Port sankt Paul (aposteln Paulus tog paus här en gång), får vi fäste för ankaret. Det blåser ganska kraftigt så det gäller att det håller. Även nästa dag har vi fin vind för segling (6-7-knop) förutom ett par timmar mitt på dagen då vi tar järngenuan (motorn) till hjälp. Målet för dagen är en liten vik som i folkmun fått namnet ”Paradise Bay”, och det visar sig vara ett ganska bra namn på denna naturvik för vattnet är riktigt varm och badvänligt så vi stannar en dag extra, blåser upp badleksakerna och tar oss en njutningsfull baddag. Och på kvällen blir det sim bland lysalger.

Nu börjar vi märka av att vi närmar oss det stora båtturistområdet runt Bodrum och Marmaris. Vår andra dag i viken får vi sällskap av ytterligare 8 segelbåtar (en eskader av hyrbåtar) fast de drar iväg framåt kvällen så vi blir återigen ensamma i viken, förutom ett par små fiskebåtar. Våra båda nätter i viken har varit alldeles lugna så vi börjar tro på vår pilotguide där det står att september månad är mycket lugn, vindmässigt sett.

Efter flera nätter i naturvikar behöver vi fylla vatten och bunkra mat så nästa dag tar vi en kortare tripp till Asin Limani, en jättefin liten hamn och billig (120 kr). Här har varit hamn i 5000 år och i inloppet finns fortfarande en vågbrytare från antiken. Vi tar en promenad till ruinstaden Iassos, och på kvällen blir det middag på restaurang. Nästa dag blir det återigen en längre dagssegling, i bra vind och rejäl sjö. Och så får vi äntligen se delfiner igen! Peter räknar till sju stycken, och de är riktigt stora! Flera gånger kommer de simmande i grupp och far under båten så man ser dem tydligt. Jättehäftigt! Mindre kul att se är alla de stora och vidsträckta turistorter som byggts efter kusten. Husen ligger tätt, tätt som ett vitt täcke efter bergssluttningar och ner mot stränderna. Idag är målet den antika hamnen Knidos, där endast en restaurang med båtbrygga finns och så naturligtvis ruiner. Vi har tänkt ankra här, bland ett flertal andra båtar. Men efter 5- 6 försök så ger vi upp och köper en bryggplats. Botten är tydligen hårt packad vad vi kan se, för vattnet är jätteklart och trots att det inte är sjögräs ivägen så fäster inte ankaret. Men det är inte bara vi som får ge upp. Från sittbrunnen följer vi flera båtar som gör samma försök och misslyckande,så innan kvällning är bryggorna fyllda. Efter ett par bad i det klara vattnet blir det promenad bland ruiner, nog de häftigaste hittills, och sedan middag på båten och kvällsdopp. Vattnet har blivit betydligt varmare än för ett par veckor sedan, trots att nätterna nu är svalare (”bara” runt 23 ibland). Egentligen alldeles perfekt, fast det fortfarande kan vara lite väl varmt på dagen men då är det bara att hoppa i spat eller hålla sig i skuggan under solskyddet. Ett mycket angenämt problem!

Dagen efter når vi den lilla staden Datҫa där vi lägger till vid stadskajen som under kvällen blir fylld av ”gulyets”, de stora motorseglande turistfartygen som vi brukar ha till sällskap i vikar under dagtid. Här bunkrar vi mat och dryck för ytterligare några nätter i vikar. Kusten runt Marmaris är flikig med mängder av små sund och vikar så vi har en del att välja på, liksom andra båtturister. Och de har blivit betydligt fler nu. Vissa dagar har vi 20-30 båtar i sikte samtidigt och följande dagar har vi gott om sällskap i vikar även nattetid.

Vi fortsätter färden med sikte på viken Bozuk Bükü där den antika staden Loryma låg, så även här liksom i de flesta vikar vi kommer till finns ruiner på sluttningarna runt omkring. Hit går inga vägar men tre små enkla restauranger har ändå etablerats här. Från en av restaurangerna kommer en ung man i en liten båt och försöker ropa in oss till deras båtbrygga. Ordningen är att det inte kostar något men man förväntas äta på restaurangen. Vi avböjer för vi har mat för flera dagar på båten och vi tar sikte på en lämplig ankringsplats. Men tänk att det misslyckas igen! Efter några försök ger vi upp och nappar på erbjudandet om bryggplats som nu kommer per båt från en annan restaurang. Vi förklarar att vi inte tänker äta och svaret är att det är ok, vi kan ju dricka något istället. Så ankringsölen intas i restaurangen och efter bad och middag blir det en raki och lite turkisk dans tillsammans med ”inkastaren” och några engelska turister.

Nästa dag blir det en ny ankringsvik och där lägger vi till med ett par linor i land, i lugnt väder. Båten intill är svensk och kvinnan ror över till oss med en packe böcker och byter bland vårt förråd av lästa böcker som börjar bli ganska stort nu. De hade köpt båten i Varna (Bulgarien) för ett par år sen och tog sig söderöver under några veckor varje år. För 17 år sedan hade de ägnat några år åt en jordenruntsegling och på hemvägen hade de bara skuttat igenom Medelhavet, som de nu ville se mer av i lugnare takt. Efter besöket intas middag i sittbrunnen och då märker vi att båten på ett oroväckande sätt börjar närma sig land. Det har blåst upp och vi bestämmer oss för att ankra om men utan att lägga loss landlinorna. Vi förlänger dem istället så att vi kan köra ut och lägga ankaret på ett bättre ställe. Men det blir kritiskt för vinden tar i riktigt ordentligt! Vi är nära att behöva kapa ankarolinan, som vi förlängt med, men Peter är stark och lyckas hålla i så att vi kan backa och och frigöra oss från landlinorna som vi hämtar morgonen därpå. Så får det bli ankring på svaj mitt i viken och vi sitter ankarvakt, fast halvsovande eftersom det mojnar av mot natten. Vi stannar ytterligare en dag för viken är vacker och vattnet jätteklart. Vi ett nytt försök, med ankare och två aketrtampar i land, som lyckas bättre än gårdagen. Men det blir en hel del prat om ankare och ankringstekniker under dagarna. Vi har ju aldrig tidigare varit med om att inte få fäste och vi tänker att vårt ankare inte passar de här bottnarna… fast det är ju ett av dem som rekommenderas. Ja, ja vi får utveckla färdigheterna med ankarfällning under våra återstående veckor innan vinterhamn.

Nästa dag når vi vårt etappmål, Marmaris, där vår besättning kliver av för vidare färd till Antalya och flyget hem, men innan dess turistar vi ett par dar i stan tillsammans övriga turister, som främst verkar bestå av engelsmän och tyskar. Här ligger mängder av stora och ofta vackra gulyets, men turistsäsongen verkar i avtagande för de flesta ligger vid kaj på dagarna och alla restauranger som kantar strandpromenaden är långt ifrån fyllda. Men staden är charmig med sina smala gränder, och vackert belägen mellan höga berg. Den förstördes till stora delar vid en jordbävning 1958 så någon äldre bebyggelse finns inte, förutom en liten medeltida borgruin på toppen av en klippa.

Så blir det dags att vinka av Susanne och Peter. Tack för ert sällskap, det har varit jättekul att ha er med! Men nu behöver vi inte vara ensamma länge för efter en timme kommer Sanna med bussen från Antalya för att göra oss sällskap på den sista etappen till vinterhamnen i Finike. Hon trår efter sol och värme efter en regnig sommar under feriearbete i Oslo och det lovar vi

Fortfarande vid gott mod

Helen och Hasse

Från Canakkale tar vi så det sista skuttet ut i Medelhavet och ankrar för natten i bukten Anit Limani, just i inloppet till Dardanellerna. Vi tar dingen till land och vandrar upp till det stora krigsmonumentet som rests ute på udden till minne av turkarnas seger här 1915. Men det blev ett slag med stora förluster, ca 100.000 man på båda sidor. Vi besöker den turkiska krigskyrkogården intill monumentet och också en fransk som ligger en bit därifrån. Det var i det här kriget som Mustafa Kemal, senare Kemal Atatürk, blev känd som ledare. Vi ser hans porträtt liksom statyer och byster överallt; i små shoppar, i offentliga inrättningar, parker och på ”torg” i varje liten by. Dagen efter fortsätter färden nerför den turkiska kusten. Vi siktar mot en större vik men då vi kommer fram tycker vi inte att den ger tillräckligt med sjölä i den friska brisen så vi väljer den lilla hamnen på ön Bozcaada istället. Bozcaada hette under antiken Tenedos och var Akilless bas för attacken mot Troja. Det visar sig idag vara en fantastiskt pitoresk turistort med en ovanligt välbevarad borgmur just i anslutning till hamnen. Vi tar en kvällspromenad och upptäcker smala gränder, välhållna hus och mängder av gatuserveringar. Vi gör lite matinköp och köper naturligtvis ett par flaskor av det lokalproducerade vinet. Nästa dag fortsätter vi färden med sikte på en ny ankarvik. Förutom att det är gratis så ger det oftast mer av naturupplevelse att ligga på svaj, och det är vad vi föredrar. På eftermiddagen kastar vi ankar i den ganska vida viken Sivrice. Vi väljer den nordostliga sidan eftersom vindarna efter kusten oftast kommer från N och No. Det visar sig vara ett klokt val för på eftermiddagen börjar ”meltemin” blåsa. Det är fallvindar från land så något vindlä bakom berg finns inte här. Det var en byig vind med 16 sek/m i topp. Bra att vi skarvat med extra kätting, det behövs nu. Men det känns ändå lite nervöst, särskilt med tanke på att det första ankringsförsöket inte höll för vindarna och vi håller koll på lodet till vinden mojnat vid 23-tiden. Vi stannar ytterligare en dag och tar dingen in till de två mycket små och enkla turistorterna som ligger på var sin sida av viken. Dagen är solig och lugn och vi ägnar oss också åt bad och snorkling, men på eftermiddagen börjar ”meltemin” igen. Nu vet vi att ankaret håller och tar oss därför en tur in till en av de små restaurangerna intill. Därifrån har vi god koll på båten. Restaurangen besöks också av ett större sällskap av unga kvinnor som vi förstår deltar i någon form av kursverksamhet. Alla bär västerländska ”lätta” kläder i värmen, alltså inget skylande av huvud, axlar och ben. Det är något som vi reflekterat över även tidigare eftersom vi sett påfallande få kvinnor med muslimsk klädedräkt. De flesta med täckande kläder stötte vi på i Istanbul då vi besökte den europeiska ”gamla stan”, och i den lilla fiskebyn som vi tidigare skrev om.

I sol och svaga vindar söker vi dagen efter en ny ankarvik i närheten av Ayvalik, där vi ska få besök om några dagar. Vi hittar en liten vik som ger skydd från NV och N och som ligger inbäddad av större öar. Omgivningen påminner nästan om fjällsjö med kristallklart vatten och lågbeväxta kullar runt om. Mer bad och snorkling blir det … och på kvällen blåser det upp igen. Men nu håller den byiga vinden i sig nästan hela natten så vi turas om med ankarvakt eftersom vinden drar från NO där vi inte har direkt sjölä och till stranden bakom är det bara 50 m. Men ankaret håller och prövas ytterligare dagen efter då vi vaknar till vår första mulna och riktigt blåsiga dag på mycket länge! Bra att vinden vridit mot NV så vi har sjölä. På förmiddagen kommer ytterligare ett par båtar till viken. Det känns faktiskt lite kul med ”sällskap” för vi har ju hittills seglat i påfallande öde vatten när det gäller småbåtstrafik. Molnen skingras dock framåt lunchtid så vi bestämmer oss för att söka en bättre ankarplats. Vinden är fortfarande stark men vi har den snett akter ifrån och får en riktigt hygglig segling in mot Ayvalik där vi ankrar i en större vik strax söder om stan. Vi finner en bra plats med gott om svängutrymme ifall vi skulle dragga. Men ankaret sitter gott i dyn och där sitter det i några dagar trots vinande vindar. Vi börjar nu bli vana med ihållande vind runt 10 sek/m, men lite jobbigt känns det ständiga vinandet i masten, särskilt på natten. Väderrapporterna signalerar kulingvarning dag efter dag, men vi berörs ju inte då vi nu ska invänta Mats och Ann-Kristine som kommer om några dar. I väntan så gör vi cykelturer in till stan, en fin liten turistort med små smala gränder bakom den stora huvudgatan efter stranden. I gränderna, där husen mestadels är gamla/orustade finns småaffärer, allehanda genuina verkstäder och en och annan turistshop. En dag tar vi en cykeltur till Camlik Beach, en flera kilometer lång strand, där vi hyr solstolar, köper glass och känner oss riktigt turistiska! Men båten kräver som vanligt sin omvårdnad så vi har också ett par fix- och städdagar. Vi får tag på en ny toa-pump i Ayvalik, de har bara en kvar. Den tar vi! Visserligen har vi skickat efter en ny pump till toan i fören med Mats, men nu har även toapumpen i aktern börjat krångla så det är lika bra att även byta den.

Så blir det dags att hämta upp Mats och Ann-Kristine med dingen. De kommer vid 7-tiden på kvällen efter en dryg dagsresa från Istanbul. De hade planerat en resa med båt och buss men det visade sig att ramadan upphörde just den dagen, så båtbiljetter gick inte att få tag på eftersom allt var bokat för resande till de familjefestligheter som traditionellt sker i samband med slutet av ramadan. De fick till slut tag på båtbiljetter men till en annan destination än det var tänkt och därifrån blev det inte så enkelt att ta sig med buss. Det blev taxi i 30 mil istället, med luftkonditionering som tur är, för det är fortfarande över 30 varje dag. Men det tar på att behöva planera om i värmen så de var rejält trötta då de kom fram. Men kul att de nu är på båten och det firas naturligtvis med champagne! Kulingvarningen håller i sig så vi ligger kvar ytterligare en dag. Vi solar, badar och tar sen bussen in till Ayvalik. Förutom en promenad i gamla gränder så bokas en säker återresa till Istanbul. Det blir med flyg från Izmir, som vi beräknar att nå om fyra dagar. Kvällen avslutas med restaurangbesök för att fira Mats högtidsdag! Nästa dag lättar vi ankar, trots fortsatt kulingvarning. Men vinden har avtagit något och våra vattentankar är tomma så vi går in i marinan i Ayvalik, fyller vatten och disel och så iväg. Sjön är inte så grov för vinden kommer från land, och snett akterifrån märks den ännu mindre. Det blir en bra segling i sol, som vanligt, och vi ankrar efter några timmar i viken Bademi Limani. En fin vik med lite turistbebyggelse och några båtar för ankar, men vattnet är inte så klart. Hasse monterar nya toapumpen som Mats haft med sig och övrig tid ägnas åt bad, läsning, middag och prat. Dagen efter har vi en härlig seglingsdag och siktar mot en vik strax söder om staden Eskifoca. Vi når viken och börjar söka oss in mot lämplig ankringsplats. Då hör vi upprepade, skarpa visslingar och ser en man som hastigt springer längs en brygga. Han hoppar tillsammans med ytterligare en man i en cyklingsbåt och de trampar frenetiskt mot oss. De upplyser oss om att det är ett militärt område och ber oss vänligen att lämna det. I vår pilotbok, som tydligen inte är helt uppdaterad, är detta utmärkt som en ankringsvik och på plottern anges det inte heller som militärt område så det var inte lätt att veta. Dessutom är viken fylld av en stor turistanläggning, men tydligen en militär sådan. Vi vänder tillbaka mot Eskifoca men hinner knappt ur viken förrän en ribbåt från kustbevakningen kommer efter oss och tutar så vi saktar in och de ropar att det är ett militärt område, vänligt men bestämt. Vi bekräftar att vi förstått och de vänder och vi fortsätter till Eskifocas hamn där vi ankrar på 10 m djup. Mats baxar ner dingen från fördäck för vi tänker ta oss en tur in till kaj och gå en kvällspromenad i den till synes pitoreska stan. Men med det blir inget för det blåser upp rejält med krabb sjö i hamnen som följd, och vi har ingen lust att bli blöta med kläder på. Dock hinner vi med bad innan blåsten. Vattnet är ganska klart och säkert rent för det är flera som badar från kajerna. Nästa dag planerar vi att nå Izmir, ca 25 NM så vi tar det lite lugnt, frukosterar och tar morgondopp innan avfärd. Fin segling i medvind och Mats tar båtgitarren och river av några gamla godingar som vi sjunger till. Så når vi den gamla hamnen i Izmir. Den är nästan tom förutom kustbevakning, en turbåt och en stationär partybåt. Vi blir invinkade av en man som hjälper oss vid tilläggning. Efter en stund återkommer han och ber oss ta med våra papper. Hasse följer honom och blir visad till partybåten där en ”gangsterhövding” vill ha 50 $ + 10$ för vatten. För dyrt tycker Hasse och priset blir då 30$ inkl vatten. Vi slår till och blir lovade vatten nästa dag då vi också ska betala. Kvället blir vindstilla occh mycket varm! Dagen efter tar vi adjö av Ann-Kristine och Mats. Tack för besöket, tiden gick alldeles för fort!

Izmir verkar spännande men vi beslutar att ge oss iväg då vi tankat vatten. Vattnet i viken är smutsbrunt och badförbud råder så det är inget bra ställe att vara på i värmen. Men ”gangsterhövdingen” är tydligen på riktigt gott humör idag för vi behöver inte betala något alls för hamnplats och vatten!

På ett par dar tar vi oss ur den långa Izmirbukten. Det första nattstoppet sker i en liten fin vik under riktigt höga berg. Det blir en blåsig natt och inte mycket sömn. Det blir det däremot då vi nästa dag når ön Karada Adasi. Där finns tre fina naturvikar att välja på. Vi inspekterar samtliga innan vi bestämmer oss för den som för tillfället har minst antal ankrade båtar. Botten består av sand/grus och ankaret fäster bra på 6m djup. Vattnet är så klart att vi ser ankaret. Ett litet hus med en åsnefarm finns bakom stranden, i övrigt är den öde nattetid. Men på dagarna kommer mängder av småbåtar och dessutom ett 10-tal stora partybåtar som turas om att lägga till vid den lilla stenkajen. Nu får vi känna på båtturism och vi tycker det är riktigt kul, än så länge. När partybåtarna anländer öser de på för fullt med discomusik och resenärer partajar i badkläder på däck (det är inte utan att det rycker lite i kroppen), men när de lagt till tystnar musiken och det blir stoj och glam bland badande istället. Vi imponeras av hur de stora båtarna lyckas lägga ankare bland småbåtarna och sedan backa in mot kajen för att ett par timmar senare trixa sig ut samma väg trots blåst. Men på nätterna är det vindstilla och vi stannar här ytterliggare ett par dagar. Vi badar, snorklar och promenerar till en gammal ruin på udden. Härliga dagar, men vi måste vidare för om några dagar kommer Susanne och Peter. Vi har tänkt hämta upp dem i Kusadasi som vi kan nå på ett par dar. Det blir motorgång i svag motvind den första dagen. I sundet mellan Cesme och grekiska ön Khios är det dimma och det blir ett bra tillfälle att träna sig på avläsning av radarn. Dimman lättar och vi ankrar i den djupa viken Kirkdilm. Klart vatten, vi ser botten på 13m. Hasse hoppar direkt i och kollar ankarfästet men efter 5 min översvämmas båten av getingar! Helen flyr in i kajutan, stänger till och börjar med middagen och Hasses bad blir längre än beräknat. Men de små verkar dra sig tillbaka vid solnedgång, som just råder, och Hasse kan kliva upp efter att ha stänkt saltvatten på de sista envisa. Kvällen blir lugn men vid 3-tiden blåser det upp och vid 4 märker vi att vi draggar. Vi ankrar om och Helen sitter ankarvakt till 6.30 då getingar börjar surra igen. Vi lättar ankar och drar mot närmasta hamnen Siğacik, för det visar sig blåsa riktigt bra, 17 sek/m i vindbyarna. Vid 11-tiden lägger vi till vid Teos marina. Skönt att vara vid en brygga för stormvarning är utfärdad för de närmsta dygnen. Vi tar en promenad i den muromgärdade lilla byn och äter brunch på en liten taverna, där vi träffar ett danskt par som har ett feriehus här. De ritar en karta över hur vi kan gå till ruinerna efter den antika staden Teos som ligger alldeles i närheten. Tidigt morgonen därpå ger vi oss iväg. Det gäller att undvika värmen som blir stark mitt på dagen, trots att det nu ”bara” kan var 21 gr på morgonen. Det blir en fin promenad genom gamla olivlundar och fruktträdgårdar. Det visar sig vara aktiva utgrävningar vid de olika ruinerna; Dionysostemplet, Antika hamnen med plats för 80 skepp, Senaten, Amfiteaterna och Akropolis. Inga restriktioner finns trots att utgrävning pågår så vi travar runt som vi vill. Härligt att se ut över områden och tänka sig att för 2800 år sedan fanns här en livlig stad! Hasse konstaterar åter igen att han lever i fel tid och börjar fantisera om en tidsmaskin. Men det har blivit dags att gå tillbaka till marinan för där har en annan maskin gjort sitt jobb och vi kan hämta vår tvätt som vi lämnade in i morse.

Vi stannar kvar i marinan, som är mycket välordnad och med fräscha duschar. Kulingvarning och blåst håller i sig så vi meddelar Susanne och Peter att de tar sig hit istället för Kusadasi. Hit är närmare från flygplatsen i Izmir och det danska paret sa att Kusadsi är väldigt turistiskt, i mer negativ bemärkelse, så vi hoppar nog över det. Idag ska vi feja på båten, som blir rejält nersaltad under gång. Här nere angriper rosten betydligt hårdare än hemma och vi får putsa mantågsstöttor och annat blankt som fått ytliga rostfläckar. Ikväll kommer vår nya besättning, det blir kul!

Fortfarande vid gott mod

Helen och Hasse

Efter några dagar för ankar i Istanbul anländer Jakob och Haga. Så jättekul att ses!! Och Jakob har varit bussig att ta plottern med sig. Den installeras dagen efter då vi också lägger loss för en kortare tur ut till en av Prinsöarna, Heybellada, som ligger strax sydöst om Istanbul. Vi ankrar i en liten idyllisk vik, välbesökt av lokalbefolkning så vi är naturligtvis inte ensamma, men utrymmet är tillräckligt. På stranden finns ett par restauranger som Jacob och Haga åker in till på eftermiddagen, efter ett väl uträttat arbete på båten med att skrapa botten ren från havstulpaner och alger. Förhoppningsvis seglar båten lite sabbare nu. Vid kvällsdoppet upptäcker vi att det glittrar då man rör sig, som små gröna stjärnor i mängder. Ja, det blir faktiskt som gnistrande moln runt kroppen av de flouricerande algerna, jättehäftigt! (Vi kommer att se fenomenet även i ett par andra ankringsvikar, men aldrig så mycket som här.)

Dagen efter åker vi till andra sidan ön och hämtar upp Hanne och Hannes som kommer med båt från Istanbul, dit de kommit med buss från Makedonien. De har backpackat i några veckor och ska avsluta resandet med en vecka på Tabaluga. Härligt! Men det blir lite trickigt att få dem ombord eftersom kajen som vi hämtar dem vid har täta besök av turbåtar, men vi finner till slut en lucka och de hoppar ombord, med jättetunga ryggsäckar! I dem finns bland annat vin och allehanda korvar och annat gott som vi senare bjuds på. Så bär det av över bukten Izmit Körfezi. Vinden är svag men tillräcklig för segling. Som vanligt klart och soligt väder och som en extra krydda till våra seglargäster så dyker ett helt stim av delfiner upp! Så många har vi aldrig sett tidigare, men även dessa håller sig på behörigt avstånd från båten. Vid fem-tiden förtöjer vi båten i Katirlis lilla hamn och förutom hamnvärden så blir vi mottagna av några pojkar i 10-12 årsåldern. En är mycket ihärdig i att pröva sin engelska i konversation med oss, kul! Men vi får till slut markera att vi även vill rikta vår uppmärksamhet till gäster/besättning på båten. Den har vuxit, för här i Katirlis kliver också Ida och Marcus (kompisar till Hanne och Hannes) ombord. Vi är nu åtta personer, full besättning, som ska dela på utrymmet i några dagar. Det blir bra att få testa vad båten tål. Innan kvällning tar sig den yngre delen av besättningen en kvällspromenad och återkommer med ett helt fång av färgglada uppblåsbara badgrunkor; kanske bra att ha på segelsemester?

Nästa dag är målet fiskehamnen Cakilköy. Det blir motorgång till 13-tiden och sedan segel för halv-vind, utan större vågor, så det blir en kalassegling stadigt över 6 knop, som dock bromsas temporärt vid badning under gång, då den yngre delen av besättningen låter sig släpas i linor efter båten, flytande på allehanda sorters badankor. Inget vi äldre prövat under segling, men det verkar helt klart roligt! Väl framme möts vi av en stor grupp smågrabbar samt ett antal äldre män som hälsar oss välkomna efter att ha anvisat oss plats efter kajen där också några riktigt stora fiskefartyg ligger. Vi är de enda turisterna i den lilla genuina fiskebyn, som består av en rad hyreshus efter kajen och bakom dessa ett antal betydligt enklare bostäder, som även i vissa fall delas med kreatur. Som enda turister så bör vi naturligtvis beses så efter en stund börjar byborna defilera efter kajen. Efter grabbarna och de äldre männen kommer damer, flera i folkdräkt och åkandes på motordrivna trehjulingar. Senare på kvällen kommer tonårsflickor gående i grupper, också de traditionellt klädda i långa kjolar och färgrika huvuddukar. Det är ramadan nu och kanske är också det en förklaring till att det blir mer folkrikt på kajen efter mörkrets inbrott.  Hanne och Hannes bjuder på en ”makedonisk afton” med sina medhavda läckerheter, mums! Några av oss avslutar middagen med turkiskt kaffe på en av restaurangerna vid kajen, sött och gott! Och när vi ska betala så nekar kyparen och säger något som vi inte riktigt förstår, mer än att vi blir bjudna! Byinvånarna är verkligen ”very friendly”, precis som det står i vår pilot-bok.

Nästa dag styr vi kosan mot ”Port Marmara”, centralhamnen på den största ön i Marmarasjön. Också denna dag blir det segling och bad från båten. Denna dag blir det också proppstopp i den förliga muggen! Proppen avlägsnas men plasten i skalet runt toapumpen spricker. Efter ett par fruktlösa försök att laga så bommar vi igen och får hänvisa till den aktre muggen. Surt, men vi får fixa en ny pump snarast möjligt. Senare fixar Hasse sprickan, men efter ett tag blir det propp igen. Helen fixar det och nu har vi lärt oss muggarnas gräns för belastning. I fortsättningen är vi noga med att inte spola ned för mycket papper och att pumpa ordentligt varje gång.

Port Marmara visar sig vara en liten fin turistisk ort. Restauranger och småbutiker samt några mindre hotell utgör huvuddelen av centrum/hamnpromenaden. På kvällen blir det middag på restaurang och spisning av turkisk live-musik. Dagen efter tar vi det lite lugnt och kommer inte iväg förrän mot eftermiddagen. Bredvid oss ligger en svensk segelbåt och besättningen, som rest med turbåt till Istanbul, kommer tillbaka strax innan vi ger oss iväg så vi hinner växla några ord. De planerar att resa söderöver igen, så vi kanske ses. Vi seglar iväg i frisk nordostlig vind och planerar en natt på svaj på södra sidan av ön Palismani där vi finner en liten vik i lä. Efter bad och snorkling blir det grillmiddag och samkväm i sittbrunnen hela kvällen. Nästa dag tar vi en tur i land med vandring utefter en dal upp till toppen på ett berg. På vägen passerar vi en olivodling, mandelträd, granatäppelträd (-buskar) och fikonträd. Från toppen ser vi något som blänker längst ute på toppen av en udde. Kanske ett gammalt marmorbrott, eller solceller … ”eller kanske en soptipp” säger Jacob, som får rätt. Det är en soptipp! … med mängder av plastflaskor som blänker i solen… ingen vacker syn! Tillbaka i båten blir det mer bad, snorkling och även fortsatt skrapning av botten och köl. Hannes har bra teknik för att snabbt komma ner på djupet så att luft finns kvar till arbete med skrapning. Vi gör också några experiment med luft(trädgårds)slang som inte funkar så bra. Den ordinarie besättningen är mycket tacksam för all hjälp! På eftermiddagen seglar vi vidare till Erdek, som visar sig vara en stor inhemsk turistort. Vi får en bra plats vid stadskajen. Helén och Hasse söker sig till ett ställe med wifi; Ida, Marcus, Hanne och Hannes fixar matinköp och Jakob och Haga undersöker möjligheten att ta sig till Istanbul dagen därpå. Det blir med taxi till närmaste färjeläge som ligger ett par mil bort och sedan 2,5 timmes båtfärd, inga problem med förbindelser. Innan kvällning får vi hjälp av vår besättning att länka samman den nya kättingen med den gamla. Allt lyfts ut på kajen, fästs ihop och avståndsmärkningar målas på den nya kedjan. Så bra med en flertalig besättning till hjälp med den tunga kedjan!

Tidigt nästa morgon mönstrar Jakob och Haga. Tack för en härlig vecka tillsammans med er! Vi gör loss för segling tillbaka till Marmaraön men nu till den norra sidan och en ankringsvik strax intill staden Saraylar, som under antiken var utskeppningshamn för marmor men som då hette Palatia. Här bryts fortfarande marmor och från sjön ser vi röken från lastbilar som far på de dammiga vägarna i dagbrotten. Väl framme kastar vi ankar, men ångrar oss genast eftersom vi nog tänkt oss något mer idylliskt än detta. Viken omgärdas nästan helt av en allmän badplats med stoj och stim som följd, och i bakgrunden tornar marmorbrotten med full aktivitet. Vi spelar upp ankaret och drar vidare ett par sjömil till en vik som Hasse upptäckt på sjökortet och den är perfekt! Den ligger vid ett gammalt uttjänt marmorbrott men här är lugnt och stilla, med sjölä bakom en stor klippa. Vi kastar ankar och kontrollerar att det sitter genom att backa. Ankaret tycks dragga så vi spelar upp det för att lägga det på annan plats. Men då kättingen är uppspelad så finns inget ankare i änden … VA! Borta! Hasse undrar om han kanske slarvat med att skruva på schaklet då kättingen förlängdes.

Nu tar vi hjälp av den yngre besättningen igen efter att vi monterat och lagt ut reservankaret. Alla ger sig ut på snorklingstur i jakt på det tappade ankaret. Va bra att de under veckan har utrustat båten med fler snorklar och simfötter! Det tackar vi särskilt för nu. Men det visar sig inte vara så lätt att hitta ankaret, trots att MOB-knappen (man över bord-knappen) trycktes in. De letar idogt i säkert 45 minuter men så till slut signalerar Hannes; jag har hittat det! (det var 1,m meter bakom båten) Åh, vilken lättnad! Hade vi varit själva hade vi aldrig fixat det, utan blivit tvungna att lämna ett ankare värt tusentals kronor på botten. Det har vi gjort en gång tidigare och det tycker vi faktiskt räcker. Nu riggas för en bärgning och Hannes dyker ner och fäster linan. Tufft, för det är mer än 8 meter djupt. Det visar sig att schaklet sitter kvar på ankaret så en länk måste ha brustit. Vi får byta från rostfritt till galvat schakel för att undvika korrision. Nu ligger vi dock tryggt för ankar med hjälp av ett reservankaret. Kvällen blir dock lite kuslig tycker somliga. Vi ser billyktor närma sig stranden och strax därpå hör Hanne och Hannes ett skott. En stund senare är vi fler som hör ytterligare ett dämpat skott. Lite kusligt i den mörka kvällen, vilket leder till att somliga sitter uppe på vakt utifall att det skulle vara våldsmän i farten. Det äldre gardet tror inte riktigt på den teorin och går till sängs, dessutom har vi ju nu vakt ombord.

Nästa dag gör vi en huppegupptäcksfärd i land. På vägen finner vi mängder av småviltsspillning så troligt är att det föregående kväll pågått jakt, kanske olovlig med billjus.  Vi hittar en gammal hamn och flera lämningar efter marmorbrott. Längs stranden finns mängder av vackra vita stenar. Mer bad och snorkling bland undervattensklippor, koraller och fiskstim hinns med innan vi på eftermiddagen startar motorn för färd mot Tekirdag, en stad på den europeiska sidan av Marmarasjön, dit vi anländer på kvällen. Hasse och Helén blir bjudna på restaurang och avskedsmiddag av de övriga som nästa morgon packar sina ryggsäckar och lämnar Tabaluga för att med buss ta sig till Istanbul. Tack Hanne, Hannes, Ida och Marcus för en härlig vecka!

Så är vi åter ensamma. Efter en dag med lite handling och fix på båten drar vi så vidare ner mot sundet Dardanellerna och vidare mot Medelhavet. Efter ett nattstopp i en liten klubbhamn åkte vi idag till Canakale, en stad i södra delen av dardanellerna. Återigen en härlig seglingsdag och vi såg delfiner! Flera stycken och den här gången simmade de helt nära båten, flera gånger och så länge att Helén hann med att fånga dem på bild. Tänk vad glad man blir av att se dessa djur!

Nu är vi bara två som ska klara tilläggningen. Det har varit skönt då vi varit flera. Men det gick bra, med mooringline och aktertilläggning. Fast lite pirrigt är det alltid. Vi har wifi i marinan och vi läser ett meddelande från ambassaden i Bukarest; plottern har äntligen anlänt från Ryssland!

Fortfarande vid gott mod

Helen och Hasse

Med tanke på den läckande sjövattenpumpen så bestämde vi oss för att försöka ta oss från Mangalia till Varna enbart för segel. Vi stiger upp 6.00 och klarerar ut, sen puttar vi ut båten från bryggan och hissar segel. I svaga vidar slörar vi ut från hamnen, och framåt dagen får vi hygglig fart. Tyvärr dör vinden av framåt natten så vi blir liggande i stiltje några timmar innan morgonbrisen ger oss fart igen. Vid 14.00-tiden är vi framme i Varna, precis innan en åskby drar fram, skönt! Mot kvällningen anländer det schweiziska paret och vi träffas över ett glas vin i vår sittbrunn.

Vi blir kvar i Varna några dagar i väntan på en pump, som vi beställer från ett företag här. Vi får ett pra pris på både pump och installation. Dagarna ägnas som vanligt åt fixning på båten, handling och tvätt. Men vi slipper handtvätt för vi hittar en tvättinrättning en bit in i stan, alltid lika uppskattat! Vi ägnar också ett par dagar åt långpromenad och cykeltur i Sea Garden, en park på flera kilometer som sträcker sig längs stranden. Där finns ett sjöfartsmuseum som vi besöker och flera restauranger. En dag lunchar vi musslor och på eftermiddagen blir vi ofrivilligt kvar på ett café i ett par timmar, i skydd för ett riktigt ordentligt skyfall med åska. Enligt bordsgrannen var det det första regnvädret på tre månader så det var välbehövligt. Vi besöker också det Arkeologiska muséet som har en utställning med Skyternas guld från 5 – 400 år f Kr. Där finns också världens äldsta guldsmycken från 4000 är före Kristus. Ett par kvällar tar vi oss en promenad till den intilliggande beachen där det blir svalkande dopp i stora vågor.

Vid utlovad tid installeras pumpen och vi gör oss redo för vidare färd. Tyvärr dyker inte hamnfogden upp så att vi kan göra rätt för oss. Vi väntar och väntar. Han ska komma om en timme, men den timmen blir till flera så vi blir kvar ytterligare en dag. Då passar vi på att bunkra vin inför vistelsen i Turkiet, där vinet är betydligt dyrare. Så kommer äntligen fogden och vi betalar för vår vistelse, som väl började i måndags? … så det blir sex dagar. Men med en senare koll i loggboken ser vi att det var först i tisdags som vi kom, så vi har betalat för ett dygn extra = 100 kr. Men ok, det var en jättebra hamn så vi ser det som en donation till båtklubben.

Nästa dag är vi uppe i ottan och lägger ut 06.30, med frukost under gång. Vid 7-tiden kan vi hissa segel och seglar sedan längs den nu ganska höglänta kusten, rundar Nos Emine och anländer i frisk vind till Nessebar vid 17.00-tiden. Vi går in i den lilla marinan men hittar ingen lämplig plats så vi går ut och lägger oss innanför den yttre vågbrytaren, mellan en stor fiskebåt och en liten seglare. Lite gungit i svallet från havet, men ok, och det är gratis. Vi tar en kvällspromenad i världsarvet Nessebar, det enda världsarvet efter Svarta havskusten. Kanske en förklaring till de ”miljoner” turister som befolkade gator och gränder, i trängsel med otaliga turistshoppar. Inte så charmigt och unikt!

Tur att vi nu har en ny pump, för det blir motorgång hela nästa dag då vi i svag motvind tar oss till Tsarevo, där vi ska klarera ut från Bulgarien. Under resan lägger autopiloten av, styrningen blir plötsligt väldigt slingrig så det blir till att handstyra. Väl i hamn reparerar Hasse autopiloten. Det visade sig att hydralstången till kvadranten hade gängat ur så det var ingen mer komplicerad reparation som behövdes. Vi tar en cykeltur för att leta efter en mack så att vi kan tanka upp diesel inför vidare resa men finner ingen. Vi ber hamnvakten om telenr till taxi, för att åka till en mack, men då erbjuder han sig att skjutsa oss, bussigt! Vi har bara dunkar till 20 liter, men det är ju alltid något. Vi ställer in oss på att fortsätta resan dagen efter, men då vi vaknar blåser det en hel del och det är kulingvarning så vi stannar i hamn. Nu vet vi var macken ligger så vi tar oss en promenad dit med våra dunkar. Då vi är på väg tillbaka passeras vi av en man på moped. Han är hamnanställd och känner igen oss så han stannar och erbjuder sig att ta med dunken till hamnen, ett erbjudande som vi naturligtvis tacksamt tar emot! Under dagen passar vi på att köpa upp oss på salamikorvar inför Turkietvistelsen. Ett råd från Ken och Camel.

Ett skepp kommer lastat med vin och salami; vi lägger ut från hamn vid 9-tiden med siktet inställt på Igneada, en hamn efter Turkiets kust där man kan ankra, dock inte klarera in så ilandstigning är inte tillåtet. Men då vi i god seglingsvind passerar Igneada så bestämmer vi att vi går direkt, med nattsegling som följd. Det blir dock en riktigt skumpig natt med 10-12 sekm och vinden har vridit så det blir till att kryssa. Vid 8-tiden på morgonen är vi 5 sjömil från Bosporen och vi bestämmer oss för att starta motorn. Vinden har vi fortfarande i nosen och vi börjar bli trötta på gunget i de ganska höga vågorna, så vi vill komma fram fortast möjligt, som för tillfället är med motor. Nu börjar vi förstå inställningen till att Svarta havet är ett ”oroligt ”hav med höga vågor. Så når vi Bosporen och i sol, medvind och medström är det en härlig upplevelse. Höga stränder, kantade med skog, klippor, bebyggelse och små pittoreska hamnar mynnar efter ca 20 sjömil ut i Marmarasjön. Trafiken är intensiv, främst vid utloppet där mängder av turbåtar och färjor över Bosporen trängs med fartyg och fritidsbåtar. Vi har bestämt att lägga till vid Fehnerbache Marina, på den asiatiska sidan. Den är billigare än marinan på den europeiska och kostar ”bara” 70 € /dygn! Vi inser att vi måste korrigera vår prisbild över ”rimliga” hamnkostnader nu när vi lämnat Donau och Svarta havet.

På kvällen kommer Alex, Ezgi och Leah och Lucas till båten. Åh, så härligt att få krama barnbarnen igen! Leah och Lucas stannar över natten och dagen efter får Hasse hjälp av Alex med inklarering. Det blir som vi förväntat oss mängder av turer, med båt, taxi och spårvagn till olika kontor över hela stan. Men det går mycket enklare då vi har Alex till hjälp så kl 15.00 är alla papper klara och stämplade. En Turiskt teleabbonemang är också fixat och nu dröjer det ända till nästa år innan vi behöver byta.

Dagen efter gör vi en båttur en bit uppför Bosporen med Alex, Ezgi och barnen. Alex kompis Semin, som vi träffat vid ett par tillfällen tidigare, och hans fästmö följer också med. Kul! Det är en riktigt blåsig dag och i motvind och motström går det inte fort, 1,5 knop, men vi kommer i alla fall en bit upp i Bosporen. Semin ringer till en restaurang och frågar om vi kan lägga till vid deras kaj för ett besök. Det går bra, det är tillräckligt djupt. Då vi kommer fram hänvisar de oss att lägga oss utmed restaurangens träbåt och vi gör fast. Nästan direkt kommer ett svall som trycker ihop båtarna. En sprint till vårt mantåg sprätter loss, men värre är att Tabaluga river upp en del av relingen på deras båt så vi får raskt göra loss och åka vidare. Eftersom de var på deras inrådan vi lade till så ser vi inte någon skyldighet med ersättning, men synd på båten! Fast träet som gick sönder var murket, så en upprustning var nog nära förestående ändå. Vi får ändra planerna och det blir middag ombord istället. Vid 20-tiden släpper vi av våra gäster och går ut och ankrar i bukten utanför marinan.  Där ligger redan en fransk och en kanadensisk båt för ankar. Vi har nu legat två nätter i marinan och mer vill vi inte spendera just nu. Vi hade planer på att fortsätta färden söderut i Marmasjön redan dagen efter men vi har blivit kvar för ankar i några dagar. Vi beslöt att vänta in Jakob med kompisen Haga, som kommer på besök i morgon, jättekul! Under vår väntan har vi gjort en del båtinköp i marainans shoppar, bland annat ytterligare 30 m ankarkätting och ny angöringstamp. Ett besök i gamla Istanbul, bl a med världens största basar, gör vi förstås. Men puh, så varmt det är i värmen! Vi svalkar oss med var sitt glas citronlemonad i basaren och blir riktigt överraskade över priset: 27 kr/st! Det är betydligt högre priser här än vad vi blivit vana vid. Ölet kostar som hemma, men vattnet är billigt, 2 kr /0,5 l. Bra, för det går åt mycket vatten i värmen!

I morgon kommer Jakob och han har plottern med sig … ska vi så äntligen få den på plats?

Fortfarande vid gott mod

Helen och Hasse

Nu är vi åter i Rumänien efter att ha skippat planen att
segla längs Krims kust och direkt över havet till Turkiet. Vi tyckte det
verkade lite väl krångligt med in- och utklareringar ur hamnar och dessutom var
det ytterst få som vi kunde kommunicera på engelska med. Priserna var också
högre än i grannländerna söderut. Men vår tid i Odessa ångrar vi inte!

Vi möter Karin och Peter på Odessas flygplats, och eftersom
deras plan var några timmar sent på grund av motorkrångel så drar vi direkt
till båten för middag, planering för veckan och lite skvaller från gamla
Svedala. Vi får hjälp av en kvinna att beställa en taxi till marinan och det
kostar bara 50 Hryvnia, till skillnad från 150 som är det pris som erbjuds
turister. Vi tänker oss att ägna ett par dagar i Odessa och resterande åt
segling till hamnar i närheten av Odessa, vilka tyvärr är få. Men det blev bara
en dag på havet, med motor i alltför svaga vindar. Dessutom var reglerna att
man inte fick åka längre än 2 sjömil utan att formellt ha klarerat ut ur
hamnen, vilket både kostade och tog tid så vi nöjde oss med att åka längs
kustsidan och betrakta Odessa från havet. Sol och värme tillät också dopp i
havet. Den dag vi tänker ta en längre tur, till Kherson, så regnar det och
prognosen visar åskskurar så det blir en museidag istället. Men vi står fast
vid att åka till Kherson för att också göra ett besök i Gammelsvenskbyn
Smierzka, som ligger i närheten. Men det får bli med tåg. Vi fixar biljetter,
25 kr/pers för 25 mil; Billigt! Då vi kliver på visar det sig att vi ska åka
3:e klass som innebär att  enbart några
av platserna är sittplatser. Övriga platser finns på britsar som fälls ned
ovanför sittplatserna, och där förväntas man ligga skavfötters två och två. Tre
av våra platser är på britsar och eftersom det inte är vad vi tänkt oss,
särskilt inte då resan ska ta 7 timmar, så kliver vi av. Vi tar buss istället
som ”bara” tar 5 timmar, och med sittplatser! Vid 21-tiden checkar vi in på
familjehotellet ”Elena”. Sonen, som talar en mycket god engelska, tipsar om en
restaurang där vi också kollar in semifinalen Portugal-Spanien. Dagen därpå
fixar sonen en taxi som kör oss till Smierzka, ca 10 mil. Vi vandrar runt, tar
en öl vid den lilla affären i byn och besöker kyrkogården, men finner enbart
två gravar med svenska namn. Fast det är ju inte så konstigt eftersom det var
på 1700-talet som förfäder till byborna deporterades från Dagö och Ösel, som då
var svenskt. Mer anmärkningsvärt är att det fortfarande bor svensktalande i
byn. Vi frågar oss fram till Maria Malmas, som vi vet talar svenska. Både
Hasses föräldrar och Hannes har tidigare besökt byn. Vi knackar på dörren till
ett litet vitrappat hus och ut kommer en pratglad dam på drygt 70 år. Hon talar
tydlig svenska, med ålderdomlig accent.

Vi bjuds att stiga in och hon visar stolt fotografier och
gamla tidningsurklipp, bland annat från kungabesök från Sverige. Hon vill också
bjuda på något att äta, men vår taxichafför har nu väntat i de överenskomna två
timmarna, så vi måste gå. Men ett glas hemgjord körsbärssaft och aprikoser
tackar vi naturligtvis ja till, innan vi vinkar adjö. Från Kherson tillbaka
till Odessa går det snabbare. Vi tar en ”mashrutka”, en av alla minibussar som
avgår varje timme, så vi är tillbaka till båten lagom för middag, och Peter
lagar oss en god carbonara.

Vårt gästbesök är snart till ända. Den sista dagen passar vi
på att gå en andra guidetur i det gamla Odessas centrala delar; bra,
engelsktalande guider båda gångerna. De visar på vackra hus från 1800-/1900-tal
och historiska byster och monument. Vi leds bland annat in på en liten
vildvuxen, helt vardaglig bakgård där bysten efter mannen som uppfann språket
esperantos står. Han var inte så uppskattad av kommunistregimen så skulptören
sa att han rest en byst av sin far på gården. De delar av Odessa som vi vandrar
i är i stort sett mycket välskötta och vackert upprustade. Guiden förklarar att
man satsat på att rusta de gamla husen efter frigörelsen 1989. Då förstår vi
varför allt ser så välskött ut, men hur har de haft råd med det – kanske
inkomster från den stora hamnen, eller utländska intressenter? Odessa är ju att
betrakta som en internationell stad. Katarina den stora, som grundade staden,
bjöd in folk från Europa och USA. Att en del amerikaner har fått tillbaka sina
gamla hus, och nu rustat upp dem, kan ses genom den lite ”svulstiga” stil som
karaktäriserar dessa hus.

Så blir det dags att vinka adjö till Karin och Peter och
själva lägger vi loss för segling tillbaka söderut efter kusten efter en
utklarering som går på ett par timmar, alltså förhållandevis snabbt och
smidigt. Vi har kollat vädret och det ska fortsätta som tidigare; 4 –6 m/sek
med förvånadsvärt låga vågor, ibland nästan inga trots hygglig vind. Det beror
väl på att hela Svarta havet ligger lugnt just nu. På vägen ut från Odessa har
vi sällskap av ett 20-tal mindre segelbåtar som skulle delta i en regatta strax
utanför inloppet. Det visar sig bli det enda enda segelsällskapet under färden
söderut. De utlandsregistrerade båtar som vi sett i hamnen förstod vi ganska
snart var utlandsregistrerade av skattetekniska skäl. Flera av dem gjorde små
utflykter under eftermiddagar och kvällar och tydligt var att det handlade om
cruisingverksamhet. Några vulgära bjässar till motorbåtar låg stilla hela vår
tid i marinan och de enda besökarna var de som dagligen putsade och fejade på
båtarna, vilka uppenbart inte var ägarna själva.

Vi bestämmer att gå direkt ner till Constanta, ca 200
sjömil/nm, och gör därför två nätter till sjöss. Till största delen har vi vind
för segling, fast första natten har vi den rätt i nosen och får kryssa. Men
fullmånen lyser så det är en vacker seglats.

Vi anländer till Constanta på förmiddagen. Gränspolis och
hamnkapten kommer förbi och alla formaliteter klaras av enkelt och snabbt
(några minuter per besök). Ett par båtar framför oss ligger en seglare från
Irland, det är Camel och Ken som varit ute några år och bland annat korsat
Atlanten. Vi bjuder in till fika i sittbrunnen och det blir ett par timmars
trevlig pratstund då de berättar om sina resor och äventyr. På kvällen tar vi
en tur efter strandpromenaden. Där finns ett vackert casino från förra
sekelskiftet, men sorgligt förfallet. Vi sätter oss ned en stund och lyssnar
till en sjumanna strängorkester som spelar vackert, stämningsfullt med havet
som fond. Vi stannar i Constanta, eller Tomis som den här delen av staden
heter, i fyra dagar. Dagar som fylls av mathandling, gaspåfyllning, bad på den
välbesökta playan och det obligatoriska museibesöket. Tomis grundades på
600-talet f. Kr och har varit grekiskt, romerskt, byzantinskt, genuesiskt,
ottomanskt och österrikiskt-ungerskt.

Vi blir också inbjudna till Camel och Ken tillsammans med
ett par på en engelsk båt. Nu börjar det bli riktigt socialt på vår resa. Sista
dagen i Constanta kommer också en schweizisk båt som vi träffat tidigare, på
Rehn. De hade fått sin dinge stulen i Braila, inte så kul!

Dagen efter tar vi en dagsetapp, 30 nm, till Mangalia. Vi
kan segla en stor del av sträckan, vilket visar sig vara tur för dagen efter
upptäcker vi att det läckt mycket mer än tidigare från motorns vattenpump. Den
måste bytas och vi går till båtshoppen intill marinan för att se om de har
någon. Killen kan fixa en, men med fem dagars leveranstid. Vi kollar på nätet
och ser att det finns en Volvo Penta distributör även i Varna, vår nästa hamn
och inklareringshamn i Bulgarien, så vi väntar till dess. Vi får hoppas på god
segelvind för att slippa läckage.

I Mangalia pågår en folklorefestival och vi bjuds på sång
och dans från Ukraina, Moldavien, Ryssland och flera länder på Balkan; Kul och
sommarfestligt! Även Camel och Ken seglade till Mangalia samma dag som vi, men
de ska stanna för ett besök i Belgrad, så vi tar adjö men vi ses kanske igen i
Turkiskt vatten. Vi planerar att klarera in i Istanbul den19/7 och har varit i
kontakt med Alex som erbjudit sin hjälp att skjutsa oss runt till de olika
myndigheter som krävs för inklarering. Ken berättade att det tog två dagar för
dem med inklarering liksom utklarering, just på grund av att de måste ta sig kors
och tvärs genom staden för att få alla dokument i ordning.

…och så har vi fått ett mail från SVB att de skickat en helt
ny plotter till Sverige eftersom den gamla försvunnit i Ryssland, och på DHL:s
hemsida kan vi se att paketet nu anlänt till Sverige.

Fortfarande vid gott mod

Helen och Hasse