Resebrev 22

Posted by on September 13, 2012

Marmaris den 12 september 2012

 

Så ger vi oss av från Sigacik med Susanne och Peter ombord. De har kommit med en rejäl packning av goda ät- och drickbara ting, bland annat Hasses önskade bacon så nu blir frukostomeletterna kompletta ett par veckor framöver, härligt!

Vinden har lugnat sig lite men dagen erbjuder ändå frisk vind och fin segling i undanvind. Vid 5-tiden når vi målet, en liten fin naturvik längst ut på udden Körmen Adasi. Ett par utflyktsbåtar ligger där men de ger sig iväg mot kvällningen och då provar vi för första gången att ankra med ett par linor från aktern till land. På så vis snurrar inte båten runt ankaret, med risk att det bryts loss. Det funkar bra och desssutom blir natten lugn. Innan middag blir det bad och vi undersöker en av de två varma källorna som finns intill stranden. Stoppar man ner foten i sanden blir det riktigt varmt, ja nästan hett! Dagen efter har vi en härlig slör ner mot sundet mellan turkiska fastlandet och grekiska Kos. Strax söder om sundet finns en udde med tre vikar. Vi väljer en som vi tycker har bäst sjölä, men misslyckas med att få ankarfäste trots upprepade försök. Botten är till stora delar täckt av sjögräs så vi går in och provar i nästa vik … men icke, ankaret hugger inte. Inte förrän i den tredje viken, Port sankt Paul (aposteln Paulus tog paus här en gång), får vi fäste för ankaret. Det blåser ganska kraftigt så det gäller att det håller. Även nästa dag har vi fin vind för segling (6-7-knop) förutom ett par timmar mitt på dagen då vi tar järngenuan (motorn) till hjälp. Målet för dagen är en liten vik som i folkmun fått namnet ”Paradise Bay”, och det visar sig vara ett ganska bra namn på denna naturvik för vattnet är riktigt varm och badvänligt så vi stannar en dag extra, blåser upp badleksakerna och tar oss en njutningsfull baddag. Och på kvällen blir det sim bland lysalger.

Nu börjar vi märka av att vi närmar oss det stora båtturistområdet runt Bodrum och Marmaris. Vår andra dag i viken får vi sällskap av ytterligare 8 segelbåtar (en eskader av hyrbåtar) fast de drar iväg framåt kvällen så vi blir återigen ensamma i viken, förutom ett par små fiskebåtar. Våra båda nätter i viken har varit alldeles lugna så vi börjar tro på vår pilotguide där det står att september månad är mycket lugn, vindmässigt sett.

Efter flera nätter i naturvikar behöver vi fylla vatten och bunkra mat så nästa dag tar vi en kortare tripp till Asin Limani, en jättefin liten hamn och billig (120 kr). Här har varit hamn i 5000 år och i inloppet finns fortfarande en vågbrytare från antiken. Vi tar en promenad till ruinstaden Iassos, och på kvällen blir det middag på restaurang. Nästa dag blir det återigen en längre dagssegling, i bra vind och rejäl sjö. Och så får vi äntligen se delfiner igen! Peter räknar till sju stycken, och de är riktigt stora! Flera gånger kommer de simmande i grupp och far under båten så man ser dem tydligt. Jättehäftigt! Mindre kul att se är alla de stora och vidsträckta turistorter som byggts efter kusten. Husen ligger tätt, tätt som ett vitt täcke efter bergssluttningar och ner mot stränderna. Idag är målet den antika hamnen Knidos, där endast en restaurang med båtbrygga finns och så naturligtvis ruiner. Vi har tänkt ankra här, bland ett flertal andra båtar. Men efter 5- 6 försök så ger vi upp och köper en bryggplats. Botten är tydligen hårt packad vad vi kan se, för vattnet är jätteklart och trots att det inte är sjögräs ivägen så fäster inte ankaret. Men det är inte bara vi som får ge upp. Från sittbrunnen följer vi flera båtar som gör samma försök och misslyckande,så innan kvällning är bryggorna fyllda. Efter ett par bad i det klara vattnet blir det promenad bland ruiner, nog de häftigaste hittills, och sedan middag på båten och kvällsdopp. Vattnet har blivit betydligt varmare än för ett par veckor sedan, trots att nätterna nu är svalare (”bara” runt 23 ibland). Egentligen alldeles perfekt, fast det fortfarande kan vara lite väl varmt på dagen men då är det bara att hoppa i spat eller hålla sig i skuggan under solskyddet. Ett mycket angenämt problem!

Dagen efter når vi den lilla staden Datҫa där vi lägger till vid stadskajen som under kvällen blir fylld av ”gulyets”, de stora motorseglande turistfartygen som vi brukar ha till sällskap i vikar under dagtid. Här bunkrar vi mat och dryck för ytterligare några nätter i vikar. Kusten runt Marmaris är flikig med mängder av små sund och vikar så vi har en del att välja på, liksom andra båtturister. Och de har blivit betydligt fler nu. Vissa dagar har vi 20-30 båtar i sikte samtidigt och följande dagar har vi gott om sällskap i vikar även nattetid.

Vi fortsätter färden med sikte på viken Bozuk Bükü där den antika staden Loryma låg, så även här liksom i de flesta vikar vi kommer till finns ruiner på sluttningarna runt omkring. Hit går inga vägar men tre små enkla restauranger har ändå etablerats här. Från en av restaurangerna kommer en ung man i en liten båt och försöker ropa in oss till deras båtbrygga. Ordningen är att det inte kostar något men man förväntas äta på restaurangen. Vi avböjer för vi har mat för flera dagar på båten och vi tar sikte på en lämplig ankringsplats. Men tänk att det misslyckas igen! Efter några försök ger vi upp och nappar på erbjudandet om bryggplats som nu kommer per båt från en annan restaurang. Vi förklarar att vi inte tänker äta och svaret är att det är ok, vi kan ju dricka något istället. Så ankringsölen intas i restaurangen och efter bad och middag blir det en raki och lite turkisk dans tillsammans med ”inkastaren” och några engelska turister.

Nästa dag blir det en ny ankringsvik och där lägger vi till med ett par linor i land, i lugnt väder. Båten intill är svensk och kvinnan ror över till oss med en packe böcker och byter bland vårt förråd av lästa böcker som börjar bli ganska stort nu. De hade köpt båten i Varna (Bulgarien) för ett par år sen och tog sig söderöver under några veckor varje år. För 17 år sedan hade de ägnat några år åt en jordenruntsegling och på hemvägen hade de bara skuttat igenom Medelhavet, som de nu ville se mer av i lugnare takt. Efter besöket intas middag i sittbrunnen och då märker vi att båten på ett oroväckande sätt börjar närma sig land. Det har blåst upp och vi bestämmer oss för att ankra om men utan att lägga loss landlinorna. Vi förlänger dem istället så att vi kan köra ut och lägga ankaret på ett bättre ställe. Men det blir kritiskt för vinden tar i riktigt ordentligt! Vi är nära att behöva kapa ankarolinan, som vi förlängt med, men Peter är stark och lyckas hålla i så att vi kan backa och och frigöra oss från landlinorna som vi hämtar morgonen därpå. Så får det bli ankring på svaj mitt i viken och vi sitter ankarvakt, fast halvsovande eftersom det mojnar av mot natten. Vi stannar ytterligare en dag för viken är vacker och vattnet jätteklart. Vi ett nytt försök, med ankare och två aketrtampar i land, som lyckas bättre än gårdagen. Men det blir en hel del prat om ankare och ankringstekniker under dagarna. Vi har ju aldrig tidigare varit med om att inte få fäste och vi tänker att vårt ankare inte passar de här bottnarna… fast det är ju ett av dem som rekommenderas. Ja, ja vi får utveckla färdigheterna med ankarfällning under våra återstående veckor innan vinterhamn.

Nästa dag når vi vårt etappmål, Marmaris, där vår besättning kliver av för vidare färd till Antalya och flyget hem, men innan dess turistar vi ett par dar i stan tillsammans övriga turister, som främst verkar bestå av engelsmän och tyskar. Här ligger mängder av stora och ofta vackra gulyets, men turistsäsongen verkar i avtagande för de flesta ligger vid kaj på dagarna och alla restauranger som kantar strandpromenaden är långt ifrån fyllda. Men staden är charmig med sina smala gränder, och vackert belägen mellan höga berg. Den förstördes till stora delar vid en jordbävning 1958 så någon äldre bebyggelse finns inte, förutom en liten medeltida borgruin på toppen av en klippa.

Så blir det dags att vinka av Susanne och Peter. Tack för ert sällskap, det har varit jättekul att ha er med! Men nu behöver vi inte vara ensamma länge för efter en timme kommer Sanna med bussen från Antalya för att göra oss sällskap på den sista etappen till vinterhamnen i Finike. Hon trår efter sol och värme efter en regnig sommar under feriearbete i Oslo och det lovar vi

 

 

Fortfarande vid gott mod

Helen och Hasse

 

 

2 Responses to Resebrev 22

  1. Hannes

    Hoppas bara att barberaren tog en omgång i näsan också, annars skulle jag vara tveksam.

    Härligt att se att badedyrene lever och får sig en tur i vattnet!

    Ha det fint!

  2. Jakob

    Vi ser till vår stora glädje att kapten barberar sig, då får han lov att träffa sonsonen!! :)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>