Resebrev 27

Posted by on May 16, 2013

Panayia den 16 maj 2013

 

Regnet smattrar på däck och en frisk vind från nordväst viner i riggen, men vi ligger tryggt för ankar i den sydliga viken Vasiliko på Nisos (ön) Mégalo Petali – en obebodd ö i sundet mellan det grekiska fastlandet och Nisos Ewoia. Det är den första ihållande regnvädersdan för säsongen, däremot är ankaret väl prövat av starka vindar. Det känns bra att vi nu fått rutin på ankarläggning, som oftast funkat vid första försöket (till skillnad från förra säsongens rad av misslyckanden).

 

Det har gått ett par veckor sedan vi lämnade ”Daphnes vik” på Leros (tyvärr utan att ha luskat ut vilket hus Göran Schildt bodde i). I sol och svaga vindar styr vi nordost mot Nisos Agathonisos och anländer till hamnen i den lilla byn Ay Yeourio vid 12.30-tiden. En man från port Policia står och vinkar in oss långsides kajen. En enkel och bekväm tilläggning som vi numera sällan praktiserar men som var det vanliga under kanal och flodfärder. Fast vid havet, om dyning råder, är det inget att föredra då båten skaver mot kaj med trasiga fenderskydd, och i värsta fall punkterade fendrar, som följd. Men idag är havet lugnt och vi tar en promenad uppför kullarna till byn som den här tiden på dagen verkar helt öde. Men vi turister har inte vett att söka skydd för solens hetta utan traskar vidare, tillbaka nerför kullen och upp till en annan liten by. Här breder ängar ut sig. De utgör ett särpräglat inslag i ett för övrigt liknande kustlandskap som det turkiska, det vill säga kargt och torrt.

Väl nere i hamnen igen blir det plötsligt liv och rörelse. Bilar kommer farande och folk samlas på kajen – för nu anländer färjan. Två gånger under dagen upprepas samma rörelseintensitet och däremellan mycket stillsamt! Tydligt är att turistsässongen ännu inte kommit igång; på strandens tavernor sitter endast en handfull ortsbor och vi är så gott som ensamma då vi tar säsongens första stranddopp. Ytterligare ett par seglare lägger dock till vid kajen inför kvällningen.

Nästa morgon startar färden mot Samos vid 7-tiden. Vi har tagit för vana att ge oss iväg tidigt även då dagsetappen, som denna gång, inte är lång. Kommer vi fram mitt på dagen finns det dels gott om plats för ankring, dels hinner vi utnyttja dagen för strandhugg. Idag går vi först till Samos marina för påfyllning av vatten och disel och därefter till staden Pithagorion strax intill där vi droppar ankar och får till en snygg tilläggning med akter mot kaj. Här är riggat för turister med restauranger längs hela kajen, men som sagt var är säsongen inte igång (högsäsong börjar i mitten av juni) så det finns gott om såväl restaurangbord som kajplats. Men dagen efter (för vi stannar och tar en härlig baddag på playan strax intill) anländer en eskader med ett tiotal segelbåtar med ryska turister. Då må ni tro att tidigare kajliggare blir lite nyfikna – Hur kommer de att lyckas angöra en brygga? – och får de plats? Riktigt spännande blir det då en av båtarna får nå´t trassel med linor i vattnet och blir liggande på tvärs framför ankrade båtar. Tur att vinden mojnat och att proffs finns med i eskadern, men det tar ett par timmar med dykning och diverse spekulerande innan båten görs fast i grannbåtarna inför natten, fast bara halvvägs in till kajen.

Vår plan har varit att fortsätta norrut mot Khios och därifrån västerut mot öar nära det grekiska fastlandet, men friska vindar från N-NW gör att vi nu ändrar oss och går direkt västerut mot den lilla ön Foúrnoi. Till en början följer vi Samos sydsida i svaga vindar och sjölä men så brallar det ifrån NW med 15-16 sekm i byar och vi viker därför av mot Foúrnoi´s sydsida där en djup vik är belägen. Den ger ett gott sjölä och här blir vi kvar ett par dar i väntan på lugnare väder som infaller den tredje dagen då vi motrar upp till en skyddad vik på västsidan ön, strax intill staden Foúrnoi. Det är lugnare men dyning gör att vi ger upp försöket att ligga längs efter en liten kaj i viken. Att ligga för ankare känns tryggare och vi tar dingen till land och promenerar till stan för bunkring. Det är en lite pitoresk stad, inte särskilt turistisk. Därför heller ingen supermarket så vi besöker flera små sklepar innan vi får tag på allt vi behöver – och så slår vi till på lokala musslor som vi hittar i en frysdisk. Efter en koll på väderprognosen under ett cafébesök med WiFi (många cafébesök blir det under resandet!) så traskar vi tillbaka till båten för en festmåltid med retsina och Moulles, mums!

Vinden ska enligt prognosen avta ytterligare så 06.15 börjar vi den 50-60 sjömil långa etappen till Mykonos. Till en början går vi för motor i stiljtje längs sörsidan av den höga och långsträckta ön Ikaria. Det är ett ovanligt fenomen då det vanliga är fallvindar på läsidan öar, även fast det ännu inte är Meltemisäsong. Långt innan vi når den västra udden på ön upptäcker vi dock hur det går vita gäss på öppen sjö – Nej, inte frisk blåst igen! Visserligen blir det halvvind med bra segling men styrkorna i vindbyarna är oberäkneliga och väderrapporter är ju inte heller helt att lita på. Men vi har tur – först piper det till ordentligt runt udden men efter ett par sjömil lugnar det sig och vi får en lång dagsetapp för fulla segel i behaglig vind och sol. Vid 18.15 ankrar vi som ensam turistbåt i viken Ormos (vik) Ornos på Mykonos. Discomusik hörs från Tavernor längs stranden men för övrigt ser det tämligen tillbommat ut i de strandnära turistvillorna. Natten blir lugn –ovant att ligga i en stillastående säng- så sömnen blir god även för Helén som är mer lättväckt. Nästa stopp blir på Nisos Tinos. Ön tillhörde Venedig mellan 1200- och1700-talet och vi tycker oss märka vissa influenser i byggnader runt torget, som ligger i direkt anslutning till kajen, där vi ankrar ”stern-to” (med aktern in). Hamnen ger gott sjölä för friska vindar som åter piper i från NW, fast lite svall blir det från de stora färjor som flera gånger per dag lägger till vid det nya hamnområdet intill. Nu är det det ortodoxa påskfirandet som gäller. Massor av folk gästar denna turistiska stad med sin högt belägna vallfärdskyrka. Vi stannar ett par dagar; strosar i stan, cyklar efter stränderna och tar ett något kylslaget dopp i den friska frånlandsvinden. Nu börjar vi bli lite trötta på den ihållande vinden, men det är bara att vänja sig. Så blir vi ofrivilligt kvar en extra dag eftersom matbutikerna är stängda under påsken. Dessutom behöver vi fixa en tvätt. Det blir fler huppegupptäcktsfärder. Bland annat ser vi flera märkliga torn – putsad beläggning och med en särpräglad ornamentik – Religiösa symboler … eller vad? Vi tar hjälp av vår oumbärliga Kindel, slår på Wikipedia och finner att tornen är duvslag. Påkostade minsann! Cafféer och restauranger är öppna under påskfirandet så det blir påskmiddag med helstekt lamm. Det finns flera konditorier där vi bland en massa läckra bakverk lyckas välja nå´t riktigt smaskigt, vilket inte var någon större konst här –helt i klass med Budapest!

Så verkar blåsten ge sig för några dagars lugnare väder och följande dag, efter att tvätten hämtats och Hasse med handkraft fyllt på vattentankarna från kran på kajen, så lägger vi loss med siktet ställt mot grannön; Nisos Andros. Tidig eftermiddag når vi den lilla orten Batsi. I bukten utanför får vi rejäla fallvindar i nosen då vi puttrar in och eftersom hamnen är nästan tom så lägger vi oss långsides och kaptenen planerar för tilläggning i 15 sekm motvind. Bra tänkt men just innan vi når bryggan kommer en körare från styrbord och fören driver för snabbt in mot kaj. Resans andra kajstuds (den första i Grisslehamn) är ett faktum. Men vi ligger tryggt förankrade vid moder Jord vid en pittoresk liten by med beach och fina omgivningar att ströva i, så det blir ett trenättersstopp och dagar med bad, vandring, shopping och så läsning förstås! Kvällen innan avfärd kommer en man förbi båten. Han småpratar lite; undrar om vi finner byn trivsam och så … och slutligen ber han om hamnavgift på 10 €. Klart vi betalar (oavsett var slantarna hamnar). För tre nätter är 90 kr ett superpris! … och faktiskt är det första gången sen Kos som vi betalar avgift och det är nästan 3 veckor sen. Här i Grekland är det betydligt glesare med marinor än i Turkiet. Däremot upplåts hamnplatser till fritidsbåtar och det tas tydligen sällan betalt.

Färden går vidare västerut och vi närmar oss fastlandet och ön Méjalo Petali, där vi ankrar i viken på sörsidan. Under strandhugg och promenad över ön ser vi en gammal olivlund, rester av terassodlingar och ruiner efter hus. Men något motsvarande de antika ruiner som finns i mängder efter den turkiska kusten har vi ännu inte stött på.

Så infaller regnvädersdagen och värmeljusen gör nytta igen och båten får sig en välbehövlig sötvattensdusch, men redan dagen därpå skiner solen och i svag medvind går vi upp i sundet mellan fastlandet och den stora långsträckta ön Ewoia. I sakta mak seglar vi in i den djupa viken Almiropotamou och lägger till vid kajen i byn Panayia. Dagen är tidig och vi kneipar längs sandstranden som sträcker sig ett par kilometer i vikens inre. Härligt! – men havets öppna horisont har vi nu lämnat. Ett par veckor framöver blir det inomskärssegling.

 

Fortfarande vid gott mod

Hasse och Helen

 

2 Responses to Resebrev 27

  1. Hannes

    Ha ha, det var en fin present till fødelsedagen!

    Hærligt att høra att Kindel’n har blivit oumbærlig. Det var ju det jag sa.

    Nu ær det bara en månad kvar tills vi kommer på besøk, ska bli superhærligt!

  2. Jakob

    Jäklar vad gött alltså. Felix längtar!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>