Resebrev 32

Posted by on November 8, 2013

Finike den 7 november 2013

 

Det första oktoberregnet höll i sig ett par dagar men eftersom vi inte hade några direkta resplaner tog vi det lugnt och inväntade bättre väder. Så visade sig åter den klarblå himlen och vi styrde mot vikar vi inte tidigare besökt. Solen skiner men en ihållande vind från nordväst gör att vi efter en dryg dagsfärd i motvind ändrar våra planer och styr söderut igen, efter ett par dagars akring i Ekinçik i väntan på mildare vindar (än körare på 15-20 s/m). Efter vårsäsongens motiga vindar i de grekiska cykladerna så känner vi oss mättade, och vi har senare mött flera seglare som klagat över den ovanligt ihållande blåsten detta år. Så det blir Fethiye igen där vi tankar och så vidare mot Kas. Nu har vinden avtagit och det blir en lugn segling i sol, men tydligt svalare än tidigare. Vi gör ett nattstopp i Karacaören, en liten vik i havsbandet i Fethiebukten, och därefter en längre dagssegling mot Kas och restaurangbryggan i Nuris Beach. Vi har planerat middag på båten och det är helt ok säger restaurangägaren. Vi kan ligga där ändå eftersom vi är kända gäster sen tidigare. Dagen därpå vill vi röra på benen och tar en längre tur efter vandringsleden ”Lycian trail”, som passerar strax intill beachen. Det blir en omväxlande etapp; alltifrån småstigar till klättring på strandklippor. Vi passerar ett par vikar med kristallklart vatten som besöks av dykturister, och vi möter också andra vandrare under vår 5-timmarspromenad så turistsäsongen är inte helt slut. Och nu har värmen kommit tillbaka, åtminstone dagtid men nattemperaturen börjar kräva täcken i påslakanen.

Eftersom vi nu enbart färdas i kända vatten har vi bestämt oss för lite omväxling genom att besöka den grekiska ön Kastellorizon, som ligger strax utanför Kas. Att vi inte tidigare besökt ön då vi passerat så nära beror på att vi varit lite tveksamma till byråkratin. Ett svenskt par som vi träffade tidigare i höst sa att det är helt ok att lunchankra i den lilla hamnen bara man byter destinationsflagg till grekisk, men att det är betydligt krångligare om man vill stanna en natt. Men vår erfarenhet sen i somras är att byråkratin främst existerar på kontoret så vi hissar grekisk flagg och lägger till vid kaj där vi stannar två nätter utan att någon portpolis besöker oss. Vår båtgranne från Kas har besökt ön ett tiotal gånger med övernattningar utan problem vilket stärker oss i vår tro att man ser genom fingrarna när det gäller privatbåtar. Däremot sker passkontroll för passagerare vid den dagliga färjetrafiken som går mellan Kas och ön. Men vilken pärla vi tidigare gått miste om! Den lilla staden påminner om Simi, alltså italienskinspirerad med kolorerade hus. Hotell och affärsverksamhet finns enbart längs kajen, gatorna bakom är kantade med mer eller mindre förfallna hus fast en upprustning är tydligt på gång i denna turistiska lilla pärla. Höjdpunkten för ön var runt år 1900 då 10.000 bodde på ön, som var högst välmående tack vare handel. Sen gick det utför; bombningar under första värlsdkriget, en jordbävning 1926, hård italensk occupation och ytterligare bombningar under andra världskriget. Större delen av staden förstördes, folk emigrerade och idag är man 479 själar. Innan vi lämnar ön hänger vi med på en båttur till “Blue cave” och så besöker vi stans lilla och enda matbutik (innevånarna tar turbåten till den betydligt större staden Kas för shopping) och bunkrar vin, ost och korv.

Så blir det åter några lata dagar i Kekova med sol, bad och promenad efter Lycian trail innan vi lägger till i Finike marina som i år är fullbokad, så vi får gott om båtgrannar. Det blåser rejält då vi anländer men med hjälp av marinans personal som möter med gummibåt, puttar på vid behov, äntrar båten och fixar moringlines, tar emot aktertamparna på bryggan så är en tilläggning aldrig något problem här. Vinden tilltar och nästa dag ser vi skummet yra högt ovan piren och tyvärr slår vågorna sönder badbryggan som ligger på utsidan.  Trots att den vilar på en stålkonstruktion spolas den upp på stenbumlingarna längs piren och stegen hamnar på botten. Vi tar en promenad längs sandstranden i Finikebukten för att reka ett bra badställe inför besöket av Hasses mamma Greta och brorsonen Magnus, för nog ska det badas när de nu rest till Medelhavet. Vi kollar hyrbilspriser och upptäcker att med rabatt så blir det billigare att hyra bil i fyra dagar än en tur-och returresa mellan flyplatsen och Finike. Trots strul med hyrbilen då de ska hämtas vid flyget (vi får den inte i tid men hyrbolaget står för hämtning, dock försenade så Greta och Magnus får efter en lång dags resa från Umeå utstå ytterligare väntan i Antalya) så får vi glädje av bilen under deras vistelse. Vi tar oss till stranden som ligger några kilometer från marinan. Och visst blir det dopp i vågorna, om än något kylslaget i vinden. Men solen skiner och vattnet är nu blåttt igen efter att under ett par dagar ha varit brunt av sand som rörts upp i den tidigare hårda blåsten. Vi tar också en tur till den närliggande ruinstaden Arykanda och nästa dag gör vi en längre tur inåt land, bakom bergen där den vidstäckta sjön/dammen som vi besökte i våras ligger. Men nu ser det annorlunda ut. En stor del av dammen är tömd och en hjord av getter betar på bottnen. Vi stannar till för en liten bensträckare vid en moské. En gumma kommer gående med en skottkärra, hälsar och bjuder oss granatäpplen och citroner. Som vanligt möter vi vänlighet och gästfrihet. Greta slår sig i samspråk, på engelska och gumman på turkiska, inga problem och så ett glatt poserande framför kameran. Vi fortsätter färden bland äppelodlingar och ser att höstfärger nu börjar uppträda i de höglänta trakterna – så vackert med bergen som fond! Vi tänker oss att besöka den gigantiska ravinen i Saklikent och med Magnus som kartläsare går färden över bergen, på vindlande vägar genom pinjeskog, ängsmarker och små byar med vindruvsodlingar och så når vi ravinen  – det spektakulära turistmålet. Den är gigantisk trots att man inte enkelt kan uppleva hela dess längd. En träbro, upphängd på konsoller efter ena bergssidan gör det enkelt att ta sig de första 200 metrarna men sen krävs att man vadar genom strömt vatten för att nå det inre flödet. Vi ser ett par sällskap som med hjälp av guide fortsatt en bit in i ravinen. Totalt är den är 18 km lång men säkert svårtillgänglig längre in. Vi nöjer oss med att betrakta ravinen torrskodda. Fascinerande upplevelser av de branta klippväggarna, med stalagtiter hängande på flera ställen och med vattnet som brusande inte bara rör sig i strömfåran, utan även på sina ställen väller upp ur marken vid bergssidorna.

Det blev en lång dagsutflykt och dagen efter tar vi det lugnare med biltur upp till Sirve café med utsikt över Finikebuktan och sedan softning i sittbrunnen. Våra gäster vill ju också få känna på marinalivet innan hemresan, som påbörjas dagen efter i tidig gryning. Tack för att ni ordnade resan, så roligt att få ha er här!

Vi ser att en resa till Symfonikerna i Antalya är planerad och naturligtvis anmäler vi oss, och vi är många så två bussar är bokade. Ett obligatoriskt stopp vid det stora köpcentret gör det möjligt för oss att införskaffa en lättmetallstege som ska byggas om till en mer funktionell landgång än den vi nu har. Som vanligt blir konserten ingen besvikelse. Denna gång gästspelar den 20-åriga koreanska violinisten Yoon-Hee Kim. Helt fantastisk! Följande vecka ägnas åt lite småfix, tvätt, morgongym i parken, vi besöker firandet av republikens dag och så vi blir inbjudna till middag hos ett irländskt par som vi träffade i våras – jättetrevliga. Så närmar sig besöket av Hasses bror Ulf och hans fru Maja-Lena. Hasse dealar så vi får ett ännu bättre pris på hyrbil och även fem dygn blir billigare än taxiresor. Men vi vill inte ägna tid i bil alla dagar. Under ett par dagar lägger vi loss och går till Kekova och restaurangbryggan under borgen i Kale Köy. Pittoreskt som alltid, men nu märks att båtsäsongen lider mot sitt slut. Vi är ensam gästbåt vid bryggorna den natten. Våra färder på land går en dag till den relativt välbevarade ruinstaden Olympos, inte långt från Finike. Det var den näst största hamnstaden på det forna Lyciens sydkust. Här är så vackert och rofyllt. Vegetationen är på sina ställen nästan djungellik med stora träd som spränger in bland ruinväggarna och här hörs riklig fågelsång, något som inte är så vanligt längs kusten. Vi repriserar också bilturen till ravinen i Saklikent med ett stopp i turiststaden Kas på hemvägen. Maja-Lena och Helén tar sig en tur i gränderna på spaning efter mattor, ingen svår spaning! Det blir ett besök i ett par shoppar och Maja-Lena erbjuds ”bra priser” eftersom turistsässongen nu är över och båda shopparna ska stänga just imorgon så vill hon göra en bra affär så är det bara att slå till! Men vi åker mattlösa hem till Finike där det blir fiskmiddag på en restaurang som rekommenderats av några båtgrannar – ingen besvikelse, riktigt gott! Men ingen alkohol serveras så det blir till att dricka vatten, vilket passar bra eftersom vi ska köra till flyget 4.00 nästa morgon. Tiden går fort, men vi har hunnit med utflykter både till lands och sjöss, det känns bra. Tack för att ni hälsade på!

På vägen från flygplatsen ska vi åka förbi polisstationen i Kemer för att hämta bevisen på att vi fått förlängd uppehållstid i ytterligare 6 månader. Vi bestämmer oss för att ta en annan väg, parallelt med den stora längs kusten. Det ångrar vi inte! Hade vi vetat hur vacker den är så hade vi åkt den sträckan med våra gäster. Vägen går i Taurusbergen och slingrar sig efter bergssluttningar i pinjeskog och med en ständig utsikt över höga bergstoppar som på vintern är snötäckta – så vackert! Vi kommer upp till ett öppet landskap och där ligger ett turisthotell, lite bedagat tycks det men säkert välbesökt under turistsässong eftersom det är nära till både Antalya och Kemer. Vi käkar en sen frukost  med en fantastiskt utsikt över berg och dalar och i diset anar vi havet.

Idag, 7/11, är det mulet och lite regn. Tur att vi passade på att tvätta seglen igår, de ligger nu instuvade i styrbordhytten. Nyss ringde mannen från metallverkstan i grannstaden Kumluka, ett par mil bort. Tvåmetersplåten, som vi beställt till vår nya landgång, är klar så imorgon tar vi cyklarna på bussen och trampar hem med den.

Fortfarande vid gott mod

Hasse och Helen

 

 

 

 

4 Responses to Resebrev 32

  1. Hannes

    Vad fint att se farmor ute på tur!

  2. Bror med hustru

    Hej
    Kanonfina bilder. Kollade även hemsidan på bergshotellet. Verkar vara ett läckert ställe, men inga priser. Tack för fina dagar, vi ses snart hoppas vi

  3. Jakob

    Vilka fina bilder och häftig grotta! Felix hälsar välkomna hem snart

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>