Resebrev 33

Posted by on December 1, 2013

Finike den 1 december 2013

Nu är vi åter på båten efter en 15-dagars buss- och tågtur i centrala och norra delar av Turkiet, en härlig tur i ett mycket omväxlande landskap. Allt från höga, karga berg till vidsträckta odlingsmarker samt djupa, frodiga dalgångar.

Vi börjar resan med en buss till Burdur, en stad ca 10 mil norr om Antalya. Enligt vår karta över tågtrafikens sträckning, som vi printade ut i somras, så ska det vara möjligt att härifrån ta sig till Ankara. Men tji … ”Kaputt” blir upplysningen vi får då vi frågar efter ”train-garen”. Det blir till att vänta på nästa buss på den alldeles nya och ståtliga ”otogaren” (busstationen). Men väntan blir inte lång för här finns ett flertal stora bussbolag som var och en kör flera turer om dagen, så efter nån timme sitter vi åter i buss för vidare färd mot Afyon, ytterligare 15 mil norröver där vi kan ta tåget. Väl framme tar vi taxi till ”Garen” (tågstationen), som ligger i centrum. Det blir en ganska lång tur och vi blir under vår rundtur varse om att Otogaren alltid är placerad i utkanten av en stad, nära förbipasserande motorväg, och garen mer centralt. Tåget från Afyon till Ankara ska gå vid halvtvå-tiden på natten, så vi knatar in till stan, strosar och käkar och vänder åter till stationen för en väntan på nattåget. Vi har löst sovvagnsbiljett (riktigt rymliga och varma vagnar med gratis snacks och dricka i kylskåpet) och hinner med några timmars sömn, frukost i restaurangvagnen innan vi anländer till Ankara. Där har vi flyt, bara en halvtimmes väntan på nästa tåg som ska ta oss österut till Kayseri, en miljonstad bra precis i mitten av Turkiet, räknat såväl nord-sydlig riktning som öst-västlig. Nu går färden på en vidsträckt högplatå, drygt 1000 m. Tåget går inte fort, snittar kanske 70 då det ringlar sig genom landskapet av visträckta, böljande, kulliga odlingsmarker där bara enstaka träd växer. Här är det spannmål som gäller, främst vete, och vi kan lätt förstå att Turkiet med sina drygt 70 miljoner är både självförsörjande och exportör då vi timme ut och timme in färdas genom vetefält. Men det blir aldrig tråkigt, tack vara det kuperade landskapet varierar utsikten ständigt och i fjärran syns oftast höga berg. Så når vi Kayseri på kvällen och knatar med packningen in mot centrum för att leta hotell. Vi frågar oss fram och blir, som alltid, vänligt bemötta och får riktningen mot hotellkvarteren visad för oss. Vi kollar priser på några och bestämmer oss för ett för 100 lira inkl frukost (330 kr). Vi blir efterhand allt bättre på att hitta hotell för 70 –90 lira (230 – 300) och den turistiska lågsässongen bidrar också till rabatt. Vid den senare kvällspromenaden i stan upptäcker vi att miljonstaden har ett riktigt fint centrum med flera välbevarade byggnadsverk från 1200-talet då seljukerna härskade (bl a en stor basar) samt en fästning från romersk tid. Här vill vi stanna en dag för upptäckter i dagsljus innan vi gör vår inplanerade hyrbilsfärd till det intilliggande Cappadokien.

Dagen efter promenerar vi längs fästningsmuren till den stora basaren (påminner om den i Istanbul men mindre turistisk). Strax efter att vi stigit in så möter en man upp vid vår sida. Han slår följe med oss och småpratar. Han vill gärna visa oss ”seraljen”, raststället för kamelkaravanerna som färdades längs Sidenvägen. Ja, det nappar vi på … låter ju intressant. Seraljen används idag som lager för ull, och mannen som visar sig vara ull- och matthandlare har sin mattshop strax intill … vill vi inte kika på några mattor? … inget köptvång. Ja, vi lättlurade turister … nu sitter vi i en soffa och tittar på förevisade mattor, dricker te och frågar efter priser. Men det blir ingen affär trots att vi inför resan resonerade om att det kanske skulle bli ett bra läge för mattköp, då vi skulle komma att befinna oss i mattdistrikt utanför de kustnära turiststråken. Vi fortsätter vår stadsvandring och blir på eftermiddagen hejdade av en man, på promenad med fru och dotter. Han vill gärna slå sig i slang på engelska med ett par sällsynta turister från norr. Efter ett tag frågar han om han får bjuda oss på te i sin verkstad strax intill, och visst … han är trevlig, entusiastisk över samtalet och den 10-åriga dottern försöker också praktisera sin skolengelska; frågar efter namn, ålder, barn (som så många av de unga gör som vi möter på resan). Ja … så sitter vi åter med en kopp te bland högar av mattor, både rugs (knutna) och kelims (vävda). Men det är riktigt trevligt och Adem, som fabrikanten tillika försäljaren heter, tycks uppriktigt nyfiken och frågar om vårt resande men berättar också ivrigt om mattproduktion, kvaliteter m.m. Han har själv knutit mattor som ung men ägnar sig nu enbart åt att restaurera gamla mattor förutom att driva företaget, som till stor del handlar om inköp av ull och färg för distribution till de 150 kvinnor som i sina hem står för mattproduktionen. Regionen och staden Kayseri är känt för sina mattor och inte minst för sina skickliga mattförsäljare och innan vi går, efter ett par timmars samvaro, så har vi lovat att komma tillbaka efter vår biltur för att ge ett bud på en av mattorna som han gärna vill sälja till oss.

Nästa dag tar vi hyrbil och åker till området Cappadokien några få mil västerut, där både natur och kultur erbjuder mängder av turistattraktioner, Det är kallt på nätterna nu (kryper ner mot noll) vilket bidrar till en tät morgondimma så förmiddagarna ägnas åt besök i ett par av de underjordiska städer som finns i området. Dom är byggda under en lång tidsperiod, Hettiter, Fryger, Greker, Romare etc. De största rymmer 16.000 personer och har åtta våningar. Här tog man skydd och blockerade nedgångarna med stendörrar som rullades för. Den största attraktionen är dock de fantastiska och fantasieggande klippformationer som under årmiljoner har skapats. De kända ”Fairy chimnys” (älvskorstenar) reser sig som svampar ur ett berg, som på sina ställen har formats likt stora sanddyner. Några riktigt stora klippor har huggits ur till borgar och vi besöker den största i Ortahisar. Från borgen upptäcker vi en uthuggen bostad som har rustats och är i bruk och vi får senare veta att de idag står högt i kurs hos villiga köpare. Vår övernattning i området blir förstås också på ett pensionat som delvis ligger insprängt i berget och vi sover gott i ett gammalt bergsrum. Dag två tar vi en längre promenad utefter en av flera djupa raviner som finns i området. Vackert; bäcken porlar i dalgången, fåglarna kvittrar och det finns flera uthuggna grottkyrkor från 400 –1100-talet att kika in i. Innan vi återvänder till Kayseri besöker vi Göreme, känt för en samling mer välbevarade klippkyrkor som utgjorde ett dåtida religöst centrum och som nu är ett friluftsmuseum. Just då vi kommer dit har vi turen att få se några av de otaliga luftballonger som dagligen gör färder över området. Nu i lågsässong var enbart ett 10-tal i luften men de är bjässiga och korgarna tar säkert 15 passagerare. Ett riktigt vackert skådespel i det spektakulära bergsområdet!

Tillbaka i Kayseri besöker vi Adem igen och det blir affär så med matta i ryggsäcken går färden vidare med nattåget österut mot Erzincan. Det är snö på marken då tåget lämnar stationen men morgonen därpå lyser den dagsvärmande solen åter. Och från frukostbordet har vi en fantastiskt vacker utsikt då tåget i mycket sakta mak ringlar sig fram längs bergväggen i en frodig dalgång, fast träden grönskar inte längre här på höglandet. Vi anländer tidigt på förmiddagen och tar taxi ut till Ottogaren för fortsatt resa med buss rakt norrut till Trabzon vid Svarta havskusten. Mycket uppför och snirkligt blir det då vi ska över de nordliga begspassen, det högsta 2250 möh. Men nu blir det grönt! Ståtlig barrskog omger oss då vi passerar ner genom dalgångarna mot havet. Djupa raviner är inget att titta ner i för höjdrädda men vägen är bred och fyrfilig hela vägen över bergen. Nere i Trabzon är klimatet betydligt varmare och handskar och ylletröjor kan packas undan. Här är lövträd helt gröna och växtligheten liknande den i Finike, dvs palmer och blommande växter trots sen höst. Härligt att se havet igen! Vi går efter den långa strandpromenaden och tar oss en fika i en liten fiskehamn. Här är riktigt gott om sjöfågel och skrän (det som vi saknat under våra båtfärder längs den västliga kusten) och här har de gott om mat, 20 % av all turkisk fisk tas upp i Trabzon. Vi tar oss en fridag från resandet och strosar runt i stan som är riktigt fin där den ligger längs med bergssluttningen mot havet. En turistattraktion som vi passar på att besöka är Sumelaklostret, byggt på en klipphylla ca 5 mil in bland bergen. Det byggdes av två grekiska munkar på 400-talet. Klostret byggdes ut i etapper och övergavs helt 1923.

Vi fortsätter vår resa längs kustvägen, en motorväg med havsutsikt så gott som hela vägen till Samsun, ca 30 mil västerut. Här hittar vi ett riktigt flådigt hotell för 70 lira (lågsäsongspris) med en riklig frukostbuffé, betydligt mer tilltagen än den ordinära som serverats oss, bestående av gröna och svarta oliver, en bit gul hårdost, en bit fårost, gurka och tomat, bröd, ägg och te. Men den vanliga har varit gott nog. Helén har till och med börjat med den turkiska varianten på båten.

Nu är planen att resa söderöver igen och från Samsun går det järnväg till Sivas. Tåget stånkar sig sakta upp på högplatån igen. Det är verkligen ett ”slowtravel”, ett uttryck som myntas nu, om det inte finns sen tidigare. Att färdas i lågt tempo så att man verkligen har möjlighet att se omgivningarna har en klart lugnande inverkan. Dessutom finns också möjlighet för oss båda att se samma sak i det förbipasserande landskapet, och kommentera det.

Det blir hotell i Samsun och dagen efter tar vi taxi till Otogaren för lokalbuss de sexton milen till Divrigi, som lockar med sin stora moské från 1200-talet, ett världskulturarv. När vi sitter på bussen, strax innan avgång, så dyker plötsligt vår taxichafför upp i dörren. Han verkar ha bråttom och säger något om ”otel, passaporto”. Vi tittar på varandra … och så går det upp för oss – vi glömde passen på hotellet då vi checkade ut! Snabbt rusar Hasse med chaffören som i ilfart, mot rött ljus, kör till hotellet och tillbaka. Det blev att betala för ett par extra taxiresor den dagen, men jättebussigt av chaffisen att göra sig besväret att komma och meddela oss! Och snällt av busschaffören att invänta Hasse! En kvart försenade går så färden mot Divrigi, en liten bergsby inte alls turistisk trots världskulturarv. Förmodligen bussas turister dit enbart över dagen, men vi hittar ändå ett fint pensionat mitt i byn. Moskén från 1100-talet, som rustats i flera omgångar, är verkligen imponerande, främst genom de gigantiska portarna med de rikligt uthuggna ornamenten som stått sig väl genom tiderna. Vi tillbringar flera timmar vid moskén och den intilliggande borgruinen på klippan intill. Utsikten är fantastisk och längst ner i dalgången ser vi järnvägsspåret, och förstår att det var i den här dalgången vi åkte för en knapp vecka sedan. Men ikväll tar vi natttåget i motsatt rikning, tillbaka till Ankara och därifrån direkt med snabbtåg söderut till Konya, ca 35 mil nordost om Antalya (den enda snabbspårssträckning som idag är i bruk, men fler planeras). I Konya blir det åter till att knata mot centrum och leta hotell. Hasse ställler ifrån sig packningen och letar runt och medan Helén väntar så kommer det fram en tjej och undrar om hon kan hjälpa till. Jo, hon vet var hotell finns, slår följe med oss fram till ett hotell. Det är andra gången som vi fått personlig vägvisare som ägnat oss en inte oansenlig tid för att visa oss rätt. Men vi väljer sedan ett annat, billigare hotell i kvarteren bakom, 70 lira med frukost, och med säkert världens smalaste ingång! Med packning tränger vi oss genom den 50 cm breda ingången. Men inuti är det rymligt. Dagen efter är det museiedag bl a ett kakelmuseum inhyst i en madras (skola) från 11–1200-talet, men först frukost. Men tji – ingen frukost finns uppdukad och den unge portieren sover då Hasse uppsöker reseptionen. ”Åh, I am sorry!” Han är sjuk och har därför inte orkat stiga upp. Ja, han ser inte pigg ut och vi letar oss fram till en restaurang som serverar kavalti (frukost), men sedan begär vi avdrag på hotellnotan. Men inför nästa dag lovas vi frukost och vi poängterar att vi behöver den kl 08.00 eftersom vi ska resa vidare med buss. Samma trötta kille vaknar 08.15 för att börja fixa frukost, men då har vi redan packat ihop och lagt pengar, med frukostavdrag för två dagar, på disken. Ett litet trubbel, men det enda på hela resan så vi tar obekymrade spårvagnen ut till Otogaren där kavalhti (turkisk frukost) serveras. Så är det då den sista resdagen då vi med buss färdas söderut mot Antalya där vi hoppar på den mindre lokalbussen till Finike. Det har mörknat då vi anländer, men så varmt och skönt härnere, trots snöklädda bergstoppar. Imorgon är det shortsen på igen.

Vilken fantastisk resa det varit – vi känner oss helnöjda! Och så ringer vi Adem, som vi lovat, och meddelar att vi nu tryggt är framme vid båten igen (han har ringt oss några gånger under resan för att försäkra sig om att allt är bra). Och – påminner han oss igen – ni vet att ni har ett hus och en familj här i Kayseri nästa gång ni har vägarna förbi. Ja, det ska vi tänka på inför vår planerade vårresa österut. Men nu närmar sig resan till våra familjer och vänner i Sverige. Om ett par dar bär det av så det är bara att fylla kappsäckarna igen.

Fortfarande vid gott mod

Hasse och Helen

 

 

 

 

 

 

 

10 Responses to Resebrev 33

  1. Per Hagman

    Hej.
    Skrev under comments…funkar ej.
    ? Vart… er Is jakten.
    Bjørn har numer sin bopåle 3 kabellængder fra dokkers.
    per

  2. Hannes

    Vilken läcker tågtur, såg råmysigt ut med frukosten!

  3. Per Hagman

    O HOJ…. OHOJ.
    Sænder en hilsen fra Barents Hav o positionen 70 43 41 25 N 23 45 27 87 Ø…Z = 14 m
    Læser att dokkers ær …”Fortfarande vid gott mod”…
    Kanon.

    • admin

      Hej
      Kallt och isigt förstår jag, men håll ut i augusti kommer våren
      Hasse

      • Per Hagman

        Stæmmer.
        Vid den årstiden , då snøn smælter på bergens 300 m nivå , sætter vi hjul på snøslædarna.
        Badtempraturen stiger till , + 8 grader.
        Multebæren er konjaksfærgade.
        Lycka til med forsatt seglats.
        Dokkers er væl hemma til svergie innan det er dags før rullator eller ?
        mvh Per

  4. Ulla Rohlen

    Vilken härlig resa ni gjort. Det väcker glada minnen. Tyvärr missade vi Devrigi, mest beroende på att vi inte läst på ordentligt. Får utbyta erfarenheter när vi ses igen. Kram

    • admin

      Hej
      Vad kul att höra av dig. Vi ses efter helgerna. God jul och gott nytt å

        r

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>