Resebrev 35

Posted by on May 1, 2014

Sitia på Kreta 30 april 2014

 

Igår la vi till vid kajen vid staden Sitia på Kretas nordostspets. Fin liten stad, inte så vit och välputsad men med en lång strandbeach som lockar turister. Bra kaj, ca 85 kr/natt inkl el, WiFi och vatten så här stannar vi ett par dar för vila efter den senaste veckans intensiva sjöresande. För ett par veckor sedan, då vi lämnade Finike, hade vi en mer lättjefull turisttillvaro.

 

Tidig gryning lägger vi loss från Finike marina, troligen för sista gången, och tar en kort dagsetapp för ankring i Kekova och säsongens första snabbdopp, varmt i soligt lä men annars rätt kyligt. Dagen därpå gör vi ett litet skutt till den intilliggande grekön Kastellorizon och inklarering i Grekland. Det går enkelt och smidigt och bra att ha det gjort. Vi tänker inte klarera ut ur Turkiet förrän vi lämnar för gott, så vi andas ut när vi ser att grekerna inte heller i år stämplat i våra pass (det hade ju varit lite svårt att förklara vid utklareringen ur Turkiet). Så drar vi över det lilla sundet tillbaka till Turkiet, men gör en sväng bakom udden och byter flagg. Fast dom bryr sig nog inte utan räknar väl med ett mer informellt resande mellan länderna just här.

Så lägger vi till vid vår favoritrestaurangbrygga i Nuris Beach där vi dagen därpå välkomnar Karin och Peter som anländer med den lilla turbåten från Kas. Kul att ha er här igen! Det blir en sista middag vid restaurangen här och sen över till Kastelorizon, som vi gärna vill visa för våra gäster. Det är påsk och i år tycks den grekiskt ortodoxa sammanfalla med vår så Rhodosfärjan anländer för att stanna i hamnen i tre dagar med firande greker. Den stora färjan lägger sig på tvärs i hamnen med tampar i land på motsatta sidan. Hasse gör ett besök ombord och blir lovad en passage vid sju morgonen därpå, då man sänker repen så att vi kan fara över. Lastade med vin och bacon drar vi i arla morgon vidare uppöver den turkiska kusten och låter våra gäster få uppleva ett par av de fina vikar som finns i Fethiyebukten. Vi förvånas över att det redan är så pass mycket av segelturister i farvattnen. Det minns vi inte från i fjol. I Karacören, den lilla viken längst ut vid havsbandet i bukten trängs vi med ett 15-tal andra seglare – kanske turistiska påskhelgsseglare? Så besöker vi vår favoritvik, Wall Bay, men denna gång lyxar vi till med bryggplats och middag iland. Efter dagar med segling/motorgång i mestadels klart väder (och ett snabbt övergående åskregn), hastiga bad i det relativt kallt vattnet (runt 20 gr?!) och trevlig samvaro är det dags att ta farväl av våra gäster i Fethyie och klarera ut. Tack Karin och Peter för att ni även i år har tillbringat en tid med oss på båten! Fethyie har blivit lite av en på- och avstigningshamn för oss. På plottern räknar vi tolv spår in och ut i Fethyie det senaste året! Men nu blir det nog inte fler. I tidigt morgondis försvinner de höga snöklädda begen bakom Fethyie då vi på ett lugnt vatten tuffar ut i havet med riktning mot Rohdos. Det blir en härligt solig dag, dock segelvind först mot slutet men lämplig fart för fiske. Hasse har fått en födelsedagspresent i förskott, ett havsfiskespö som han hoppas kan ge lite fångst. Fastsatt på pulpiten rasslar det till om något fastnar på kroken i linan som släpar ett femtiotal meter efter båten. Timmar går och inget händer. Vi passerar en turkisk militärkollonn men noterar att vi gott och väl är utanför det skyddsområde som är markerat i plottern. Så dyker turkiska Sahil Guvenlik (Kustbevakningen) upp och lägger sig intill oss. Vi är innanför skyddsområdet men de ber oss vänligen att gå lite norrut. Ok, då gör vi väl det… Bye, bye… och så gasar dom på och drar iväg… och det rasslar i spö´t … och linan far … och Hasse skriker på sax! Inte alla som fått Sahil Guvenlik på kroken.

 

Tidig eftermiddag når vi Rhodos stad. Eftersom vi redan har klarerat in så spelar det ingen roll var vi lägger till och vi bestämmer oss för Rhodos Marina. Vi har läst om att den stått under konstruktion i flera år, men en natt kanske vi kan snika till oss? Vi lägger oss längs med kajen i den helt tomma och fortfarande inte färdigställda marinan men efter en timme kommer en man och upplyser oss om att vi inte får ligga här. Han säger att den aktiva hamnen/marinan i stan är full så han ger oss förslaget att gå till en hamn ett par sjömil söderut. Ok, vi drar … men är det inte den där hamnen som vi läste om ifjol … den som snarare var en ”graveyard” för båtar och där ett gäng familjer slagit sig ner? Men det kan väl funka ändå? Jodå… ett rostigt båtskrov ligger på kaj och ett 15-tal unga män rör sig i klungor på kajen; en sorts liv och rörelse men svårt att avgöra vad? En bil och en moppe kör rivstartartande iväg. På stranden står tre husvagnar, troligen bostäder. Ja, vi åker en sväng i hamnen, hejar på killarna och funderar över hur vi ska göra. En rökande kille ropar nå´t… Helén hör inte; Excuse me! … han ropar om igen och håller upp cigaretten … Vaa maurijana? … och de skrattar alla gott åt Heléns abrupt förvånade min. Nej, det känns inte som en trygg natthamn det här! Vi gör ett försök i den fyllda marinan och om det inte går så åker vi tillbaka och lägger oss i den första igen, och Helén säger att hon ska agera hyprig kvinna som bara ”vääägrar” att ligga i den anvisade hamnen (… hon skulle troligen inte behöva spela). Vi tar ett par turer runt i den tredje marinan och det ser faktiskt knökfullt ut, så vi bereder oss på att dra, men då dyker det upp en kille på moppe och pekar inåt hamnen. Längst in mellan ett par båtar kan vi få en plats för en natt. Skönt! Allt ordnar sig till det bästa; en plats mitt i stan, strax utanför ringmuren till gamla stan dit vi tar oss en kvällspromenad. Enormt imponerande!

 

Nästa dag styr vi mot staden Lindos, ca 25 NM söderut. Härlig segling i 6-7 knop och vid 13-tiden ankrar vi i den skyddade viken, med ”trip-line”. Det är en lina som fästs vid ankaret och hålls uppe med ett flöte så att man dels håller koll på vart ankaret ligger och dels kan bräcka loss det med linan om det fastnar. Här är det sandbotten med större stenar att fastna i så linan kan behövas. Ankaret hugger vid första försöket, men det känns skumt … har kättingen snurrat runt en sten? Vi ligger nån timme och snurrar i vinden men flötet ligger inte där det borde. Vi undersöker saken och halar upp. Ankaret kommer upp men istället har tripplinan fastnat! Efter lite pyssel får vi upp den och ankrar på sandbottnen närmare beachen nedanför den pittoreska och turistiska lilla staden. Det blir premiär både för simturer runt båten och för dingen, som vi ror iland för en promenad och nätuppkoppling. I år har vi mer gott om tid, d v s en kortare sträcka att färdas innan sommaruppehållet, så vi följer väderprognoser för att undvika alltför hård vind med tanke på att vi oftast kommer att ha dem i nosen. Men det ser lugnt ut i de södra delarna av Egeiska havet där vi kommer att befinna oss några veckor framöver. Längre norrut är det blåsigare, precis som i fjol.

 

Dagen därpå blir etappen längre, 60 NM (ca 110 km), till Pigadia på ön Karpatos där vi lägger oss långsides kaj i småbåtshamnen. Vi är den enda seglaren och förmodligen de enda båtturisterna för det kommer en och annan bil för att undersöka vilka vi är. Hasse guidar runt i stan, som han turistade i för 30 år sedan … ett tag sen! Papegojan på balkongen ovanför Karpatos café, som nu är stängd, hörs och syns inte till. Hotellet hittas inte igen och den genuina tavernan med vinrankor i taket är nå´t annat nu. Men staden tycks fortfarande locka till sig en del turister, om än inte som Rhodos. Kanske bidrar Greklands högsta uppmätta årsmedeltemperatur till det (20 gr!)? Vädret för morgondagen lovar moln och en del motvind så vi stannar och vilar en dag. Städar båten, servar motorn med olja och kylvatten, bunkrar mat och på kvällen erbjuds vi under flera timmar ett fascinerande himmelsskådespel med  ständiga blixtrar mellan molnen, utan muller.

 

Så drar vi till den sista hamnen, före skuttet till Kreta; en kortare dagsetapp på 24 NM till den lilla ön Kasos. Eftersom vi tagit för vana (… om den nu håller i sig) att avsegla redan vid 6-tiden så kommer vi tidigt fram och kan utnyttja dagen till upptäckter. Från hamnen ser vi flera små vita byar längs bergssidorna och vi tar en längre promenad och besöker två av dem (Hasse har naturligtvis siktat in sig på kyrkorna). På ön finns 1000 invånare men vi konstaterar att det finns hus för betydligt fler. Många är fint upprustade men tillbommade i väntan på sommarturisterna. En hel del hus ”för den händige” ser vi också, och mängder av gamla stenmurar för inägor. Här måste ha odlats en hel del trots att ön historiskt sett är känd för sjöfart och sjöröveri. Det sägs att man fortfarande kan få tag på en ”saltstänkt besättning” här om så önskas, men i morgon lovas helt lugnt väder så vi fixar det själva. Då vi kommer tillbaka till hamnen överraskas vi av att ytterligare två seglare anlänt (vi har nämligen inte sett en enda seglare till sjöss sedan vi lämnade Rhodos stad). De är på väg mot Turkiet för att se om det är så vackert och bra som de hört talas om – och det kan vi ju intyga. På kvällen äter vi på en av de få tavernorna i byn och slår oss i slang med ett tyskt par i vår ålder. De har tidigare seglat men har nu sålt båten och bor här permanent i ett hus som de hyr. Här är billigt både att köpa hus och hyra (200-300 €/mån). Och billigt att leva – vi såg endast en shop med trädgårdsartiklar och så finns det visst en mindre mataffär en bit bort. Ska det handlas är det färjan till de större öarna som gäller.

 

Som vanligt drar vi tidigt nästa morgon (45 NM), men ovanligt är att kaptenen tar första morgonpasset för idag ska Helén få sovmorgon efter avsegling.

Så sköönt … skulle det ha kunnat vara om inte dyningen (så fort vi rundat piren) varit så hög och kommit från så många håll! Det är knappt det går att hålla sig kvar i bingen. Men bra att Hasse styr, han är bra på det i oroligt vatten, och Helén får sin vila i alla fall, fast inte så där gosigt mellan lakan som hon tänkt. Den oroliga sjön, som beror på att dyningar från hård vind i området både norr och söder om Kreta möts här, håller i sig hela dagen. Dessutom är det så gott som vindstilla så rullningarna blir ännu tydligare än under segelgång. Nog känns det riktigt skönt då vi når Kreta och kan få fast mark under fötterna på kajen i Sitia. Några vidare sjöben har vi yacht-turister inte hunnit skaffat oss (undantaget kapten Hasse förstås!)

 

 

Fortfarande vid gott mod

Hasse och Helen

 

 

 

 

 

 

 

4 Responses to Resebrev 35

  1. Rose-Marie

    Men….neej!!
    Hade inte fattat att ni är tillbaka på båten….
    Jag var ju på Kreta den 30april! Visserligen i Chaniaregionen men jag hade lugnt tagit bilen o kommit o hälsat på er om jag bara vetat. Attans!
    Men huvudsaken att ni har det bra, vågorna såg INTE roliga ut när man stod på beachen åtminstone.

    MVH
    Rose-Marie

    Ps: Henrik och barnen hälsar!

    • admin

      Hej
      Synd det hade varit kul att ses. Vi var i Chania den 13/5 men det var ju lite sent. Vi kom till Kreta den 29/4
      Vi får ha bättre koll nästa gång. Hälsa Henrik och barnen
      Hasse och Helen

  2. Hannes

    Vad härligt det ser ut. På Karpathos var minsann jag också för 30 år sedan, måste ha varit en av de första långa utlandsresorna man gjorde. Hälsningar från H+H+Mini.

  3. susanne

    Åh så avundsjuk jag blir! Fantastiska bilder och trevlig läsning! Här är nära noll och regn. slit och släp på jobbet varje dag. ser fram emot sommaren då ni kommer hem så vi får ses!
    kramar till er från oss.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>