Resebrev 49

Posted by on November 20, 2015

L´Ardoise 19 november 2015

Vi har nu bott i vår vinterhamn i tre veckor, så vi börjar känna oss riktigt bekanta med de närmaste omgivningarna. Marinan är charmig och de senaste dagarna har ytterligare några båtar kommit för vinterförvaring, men det är enbart en belgare och en tysk som kommer att tillbringa vintern ombord på sina båtar. Marinan ligger intill ett större företags- och industriområde – mindre charmigt – men på cykelavstånd finns flera små samhällen att upptäcka så vi har haft gott om sysselsättning. Vädret är också mestadels klart, om än dimmiga morgnar, och vissa dagar ligger dagstemperaturen runt 20.

Åh, vilka underbara cykelturer vi gör på de små vägarna (bara en bilbredd) som slingrar sig mellan vinfälten – lycka i Provance! De flesta av de kringliggande byarna ligger längs små bergssluttningar och alla vi besökt har aviserat om sitt respektive chȃteau, mer eller mindre i ruiner, dock får det bidra till det lokala vinets namn. Som vanligt när vi är ute på våra turer så kan det hända att vi kommer på villovägar. Häromdagen siktade vi en bergsruin som vi trodde var det gamla kapellet som det aviserades om i vår ”hemby” Laudun. Vi saknar en lämplig lokal karta men har sett på google maps att området länkas samman av ett flertal småvägar, så vi provade oss fram. Men efter den turen vet vi att en liten asfalterad väg plötsligt kan övergå till en grusväg, och därefter till en lerig traktorväg, sen en upptrampad stig längs en vinodling, och sen … inget. Det är bara att vända om och försöka en ny väg, men vi har blivit mer skeptiska till framkomligheten efter grusvägar. Nåväl, vi nådde vår ruin vid vägs ände, efter att ha funnit en gammal färdväg uppför den sista branten. Men snart förstod vi att det inte var det kapell som vi trodde. Men vad gör det? Sådana här gånger är det själva huppegupptäcksfärden som är mödan värd. Vi får väl söka information om vår funna ruin till våren. Turistbyrån i Laudun har varit stängd de gånger vi besökt byn, och inte bara turistbyrån – klart uppenbart är att de pittoreska byarna tjänstgör som sommarboende, för flera av husen ser tillstängda ut.

Laudun har blivit vår ”hemby” för här finns närmaste mataffär och vi har hittat en riktigt vacker liten väg som mellan vinodlingar och träddungar tar oss till byn på 20 min. Att cykla efter de något större vägarna gillar inte Helén för där saknas ofta vägrenar och trafiken är tidvis intensiv. Men som sagt här finns gott om alternativ för cyklister och vi har sett ett flertal små avståndsskyltar för vandrings- och cykelleder. Vi siktar på att få tag på någon lämplig karta till våren. Ett stam-hak finns naturligtvis i byn och Hasse känner sig såklart som en i gänget sen stamgäster börjat handhälsa på honom. Men så mycket till samtal blir det inte eftersom franska är det som gäller. Men visst kan man prata ändå. Vi träffar en dag en gammal dam som har en hel del att berätta om den vackra utsikten vi just då har framför oss. Vi snappar något enstaka ord, repeterar det och nickar bekräftande men säger också att vi inte förstår franska. Men berättandet fortsätter … och helt klart blir det en sorts gemenskapande ”småprat” ändå.

Så blir det dags att med hyrbil hämta vår vän Lena på flyget i Lyon. Vi hade ju tänkt oss att stanna kvar i Avignon under hennes besök, men då vi skulle betala vår kajavgift för en månad framåt fick vi beskedet att elen skulle brytas den 1:a november och att kajplatsen var bokad för ett passagerarfartyg. Ok … och lika bra det, för läget var att vi på begäran varit på polisstationen för att göra en ny, dataskriven och franskspråkig stöldanmälan av vår cykel i stället för den Helén handskrivit på engelska. Polismannen som administrerade det hela (det tog tid för han var mycket intresserad av båtar och slog på nätet för att visa oss sin Beneteau som han tävlingsseglade med) avslutade med att visa data på den man som ägde bilen vars registreringsnummer vi tagit; namn och bild på en man från Nimes med både droghandel och våldsbrott i protokollet. Inte så kul och vi garderade oss med ett paddelskaft och ett länspumpshandtag som självförsvarsvapen … ifall vi skulle få fler ovälkomna besök. Fast nog insåg vi att tjuvarna inte skulle göra sig omaket att besöka oss för att ta cykeln de lämnat. Men ”vapnen” fyllde ändå en viss trygghetsfunktion under de få nätter vi stannade vid kaj. En ny cykel var ett måste inför vintervistelsen i den mer utsocknes marinan, och med nätuppkoppling fick vi snabbt information om närmaste cykelhandlare. Tyvärr fanns inga begagnade cyklar men vi kom över en hopfällbar till hyfsat pris.

Så kommer Lena och vi ägnar några dagar åt sightseeing i Provance;

-         L´Isle-sur-la-Sorgue, där landets största antikmarknad, efter Paris, hålls varje söndag

-         Orange, där en av de bäst bevarade antika teatrarna i Europa finns

-         Pont du Gard, akvedukten som ledde vatten till Nimes och var den högsta som byggdes i romarriket, samt tillhörande museum (mycket informativt)

-         Nimes, vars textilindustri är berömd för att ha skapat jeanstyget denime och som idag bl a kan ståta med sin amfiteater (används än idag för tjurfäktning på festivaler) och det bäst bevarade templet från antiken (tjänstgör nu som biosalong där vi ser en kortare, men riktigt bra spelfilm över det antika Nimes framväxt) i världen

-         Caverne de Pont-d´Arc, grottan där världens äldsta målningar upptäcktes –94. Dom målades för 36.000 år sedan. Idag erbjuds besökare upplevelser i en kopia av grottan och dess målningar – mycket välgjort – samt mängder av information genom interaktiva utställningar

Efter de, minst sagt, upplevelserika dagarna tar vi adjö vid flygplatsen i Lyon och tillbaka till båten kör vi vägar några mil öster om Rhone. Också denna dag visar sig bli en fantastisk utflyktsdag. Redan efter ett par mil ändrar landskapet karaktär till att bli mer kuperat och grönskande. Träden bär, som längs floden, höstens gulbruna färger men åker- och ängsmarkerna skiftar i ljust grönskande nyanser. Här är det främst åkerbruk och boskapsskötsel som gäller. Några mil till, och de franska alperna reser sig framför oss. På vindlande vägar (men välbelagda) färdas vi genom små byar/samhällen och högdalar med gigantiska odlingar av valnötsträd.

Det blir sen middag på båten och tidig kvällning inför morgondagens packning för hemresa och ”vintring” av båten; glykol i genomföringar och motor (här kan i sämsta fall bli dagar med is under januari), urstädning av kylskåp o dyl. Så drar vi till Avignon, lämnar hyrbilen och fortsätter med snabbtåg till Marseille där vi stannar ett par dar innan hemfärd. Det blir vår sista ”hemresa” under vårt snart 5-åriga båtliv. Till sommaren är vi åter med Tabaluga i de svenska farvattnen, men innan dess återstår, som vi hoppas, en härlig resa på floder och kanaler. Om den återkommer vi till våren.

Fortfarande vid gott mod

Hasse och Helen

 

 

 

 

 

 

Print Friendly, PDF & Email

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>