Resebrev 16

Braila den 4/6 2012

Så fortsätter vi färden från Ruse på den Bulgariska sidan av
floden, eftersom vi valt att följa rådet att klarera ut först då vi kommer till
Silistra. Vädret har varit ostadigt några dagar och så fortsätter det; växlande
molnighet med inslag av regn och åskskurar och även ett par dagar med ihållande
regn. Vi ankrar i lämpliga flodarmar och en dag ligger vi kvar då regnet inte
vill ge sig. Den dagen upptäcker Hasse en svensk seglare på väg nerför i
hällande regn. Vi undrar om det kanske är paret Bonde, som tog vinterhamn i
Bratislava, vilket senare visar sig stämma. Dagen efter klarnar det mot
eftermiddagen och vi fortsätter mot Silistra. Vi ankrar strax uppströms staden
för att på morgonen därpå lägga till vid pontonen för utklarering. Vi blir som
vanligt vänligt mottagna och får lov att utan avgift stanna till nästa dag.
Bra, då får vi gott om tid att fylla på matförråd och göra lite
mailkorrespondens. Bland annat med SBV som nu meddelar att de skickat plottern
med DHL. Skönt, då det garanterar att det kommer fram. Annars kan det vara lite
si och så med säkerheten på den fronten har vi förstått. När Hasse läser
specifikationen på försändelsen så visar det sig dock att SBV har skrivit RU
framför postnumret till Bukarest. Inte har de väl sänt iväg paketet till
Ryssland!!!  Vi skrev ju Romania i
adressen. Hasse skriver omgående till både SBV och DHL och påtalar sina
misstankar om felaktighet. Ja, ja, vi är i alla fall nöjda med att paketet är
på väg men hoppas ju att det ska komma till rätt adressat medan vi är i
närheten. Vi passar också på att boka kommande vinterhamn som blir i Finike, i
Turkiet. Där blir vi liggande i vattnet/boende från 1:a oktober till 31:a mars.
De erbjöd extrapris för 6 månader om man bokade sig redan nu och det nappade vi
på eftersom vi hört talas om att det skulle vara en bra vinterhamn.

Tillbaka i båten efter gjorda ärenden så hörs en knackning
på däck. Där står en man och ropar ”Hej Tabaluga!” Det är Lasse som tillsammans
med Lisbeth är på väg hem till Sverige efter en 9 års resa runt jorden i S/Y
Hilda. Vi bjuder in honom till en pratstund i sittbrunnen och på kvällen
träffas vi alla fyra över en öl i restaurangen som ligger alldeles ovanför vår
båt. Så kul och inspirerande det är att höra om deras upplevelser och erfarenheter!
Vi är frågvisa och de är generösa berättare! Vi slås av hur positiva bilder de
ger, för inte ovanligt är det att vedermödor och besvikelser kommer till
uttryck vid möten. T ex en tysk, äldre kvinna som vi mötte i Ruse, där hon och
hennes man lagt till intill vår båt på väg hem efter 11 år i Medelhavet. De var
nu trötta på båtlivet och hon uttryckte tydligt en besvikelse över att allt
hade förändrasts till det sämre. Attityder båtfolk emellan hade hårdnat, dyra
stora sportbåtar med stöddiga ägare dominerade och det sociala klimatet efter
den turkiska kusten var inte alls så vänligt och generöst som tidigare. Det lät
ju inte så upplyftande. Å andra sidan så gav Gunilla och Toivo, som vi träffade
i Bamberg, en mycket positiv bild av sina seglingar i Turkiet, och det känns
bättre för oss att ta fasta på. Just det faktum att man som båtresenär möter
mängder av andra resenärer, alla med sina specifika upplevelser, är något som
man ska förhålla sig nyktert nyanserat till, är Lasses och Elisabeths erfarenhet.  Att tänka förnuftigt utifrån den information
och kunskap man har och sedan göra självständiga val utifrån vilja och
benägenhet att satsa, så uppfattar vi deras grundläggande hållning och råd.
Trots att havet några gånger bjudit dem på rejäla utmaningar så är det
underordnat i deras beskrivningar. Tydligast handlar resandet spännande nya
platser, ett fantastiskt djurliv och underbara möten med människor. Tänk att ha
ett helt stim av delfiner helt nära, ja snuddande nära sig vid simturer i Röda
havet och att få ett så familjärt mottagande av människorna på öar i Papau Nya
Guinea! Deras glädje smittar av sig och det ska bli jättekul att läsa deras
resebrev, för innan vi skiljs byter vi naturligtvis adresser.

Dagen efter klarerar vi ut ur Bulgarien, men får lov att åka
över till andra stranden för inklarering i Rumänien (Vi missuppfattade nog vår
marinavärd i Ruse om att det kunde ske på samma sida, eftersom floden nu börjar
omslutas av Rumänien på båda sidor). Vänliga, prat-och stämplingsglada ger de rumänska
myndighetspersonerna också en väderleksprognos som förutspår mycket hård vind
och regn följande dagar. Men det kommer på skam och vi tillryggalägger
ytterligare 10 mil i sol, växlande molninghet och lite blåst men därefter
följer många mulna, regniga dagar.

Vi har bestämt att gå den gamla Donauarmen trots att den är
grundare än alternativet som är Borceaarmen, och att den på vissa ställen
desutom kan vara riktigt grund. Men eftersom det inte är lågvatten så ska det
enligt uppgifter inte vara någon risk. Och det går bra, endast vid ett par
partier grundar det upp till runt 4 m, som ju räcker gott och väl. Fortfarande
erbjuder Donau mest lövskogsklädda, flacka stränder, men efter Cernavoda har
det öppnat upp en del. Fortfarande är det skog om babord men om styrbord finns
vidsträckta, odlade och betade kullar. Vackert! Vi passerar Gradiste, ett litet
samhälle med en iögonfallande ryskortodox kyrka omgiven av enkel
småhusbebyggelse och med tjärade små båtar efter stranden. Enligt vår guidebok
så har befolkningen längs den nedre delen av Donau sitt ursprung i en inflyttad
konservativt kristenortodox grupp, lipovener, som flydde från Ryssland på
1700-talet. Kontrasten är stor mellan de påkostade ortodoxa kyrkorna med sina
guldglänsande kupoler och de små omkringliggande husen, med i huvudsak
fiskarbefolkning. Gradiste är ett tydligt exempel. Ytterligare en bit nedström
uppträder stenklippor som stupar ned i vattnet, något vi inte sett sedan
Järnporten. Djurlivet efter floden domineras som tidigare av fåglar, vars
intensiva sång följer oss även vid mulet väder. Ett nytt inslag är pelikaner.
Vi ser ett par flockar som simmar och spankulerar vid flodkanten och en som
mäktigt seglar över båten. Även måsar har dykt upp på sistone, förklarligt med
tanke på att vi nu närmar oss havet.

Efter ett par nätter för ankar så lägger vi till vid en fin
ponton i Harsova. Pontonen är instängslad och tycks tillhöra ett företag som
handlar med dieselmotorer, för det lastas sådana på en liten lastbil då vi
kommer och frågar om vi får använda pontonen. Ja, visst går det bra! Vi
kommunicerar så gott det går med gester och enstaka ord, för hövdingen som
ledde lastningen av motorer försvann tidigt från platsen och han var den ende
som kunde engelska. Här ligger vi tryggt i tre nätter. Nästan inget svall från
förbipasserande pråmar och instängslade, fast vakten lämnar hänglåset öppet så
att vi kan gå in och ut som vi vill. Och så har vi dessutom tre mycket
tillgivna ”vakthundar” som alltid kommer oss tillmötes. I de länder vi passerat
under våren finns mängder av gathundar men de här tre har tydligen fått en bra
hemvist vid pråmen. Vi passar på att fylla en tank med vatten, men som tidigare
blir det till att bära. Hasse får hjälp av nattvakten som bär flera vändor i
strilande regn, så jättebussigt! Harsova är en mycket liten stad som domineras
av småhus inramade av grönsaksodlingar. Centrum består av några slitna hyreshus
tillsammans med ett par affärsgator och ett torg. Befolkningen tycks utgöras av
en hel del romer men de syns involverade i stadsbilden, både blande barnen på
skolgården och i lekparken såväl som i kommersen. Vid våra promenader och
cykelturer så ser vi flera mycket speciella hus. De utmärker sig genom takens
vackra plåtarbeten och speciella mönster i fasaden. Vi läser om att de tillhör
förmögna romska familjer, så här finns samma skiktningar som i övrig
befolkning, fast hur väl en integrering fungerar går ju inte att avgöra som
förbipassernde resenär. I baren ”My Place” har vi WiFi och här får vi nu
bekräftat från fraktföretaget DHL att paketet skickats till Ryssland … nog är
det väl förbannat! De ber oss att kontakta SBV för en formell återleverans.
Eftersom det företaget inte är villiga att svara på mail så ringer Hasse, med
den arga rösten. Det visar sig att de redan fått tillbaka paketet och lovar att
skicka det snarast. Ja, vi får väl se. Innan vi fortsätter vår färd, så
sakteliga i väntan på paket, så passar vi på att se
Eurovisionsschlagerfestivalen då vi har möjlighet till uppkoppling. I hög
discomusik och rök på stadens enda ungdomsställe ”My place” sitter vi framför
datorn med varsina hörsnäckor tryckta i öronen. Lite huvudvärk och skavsår i
öronen blev det, men vi hade ju inget annat för oss och det gick ju bra för
Sverige. Hemma vid båten kl 02.30 så möts vi av skällande hundar som kommer
springande från ett hus intill, men våra vakthundar möter oss bara med glada
svansviftningar när vi kliver in genom staketdörren. Nästa morgon klappar vi
dem till adjö, vinkar adjö till vakten och drar vidare. Trots att det är 17 grader
så känns det efter ett par timmar, i fartvind förstärkt av blåst, så pass
kyligt så vi tar på overallerna. Inte trodde vi att vi skulle behöva packa upp
dem igen, men i overaller blir det en skön tur till Braila, 8 mil nerströms. Vi
passerar utloppet från Borceaarmen och i samband med det så blir vattnet brunt
igen, som som det var ovan Järnporten, och dessutom blir det jätteskräpigt av
kvistar, grenar och inte minst plastflaskor! Kilometervis efter stranden på
babordsidan så ligger fullkomliga drivor av plastskräp! Var kommer det ifrån?
Det var ju alldeles rent innan utloppet så vi gissar att de kan ha med
Borceaarmen att göra. Tråkigt att se och vi förvånas över att det får ligga
kvar. Det är förmodligen plastskräp från flera år tillbaka.

Väl framme i Braila så ankrar vi i den intilliggande
stromarm Cravica, för att nästa dag lägga till vid kaj i god tid så att dagen i
land kan utnyttjas. Det är en strategi som vi använt på senare tid. Men dagen
efter regnar det och vi blir liggande kvar på svaj. Inte så kul att besöka
staden i regn och eftersom vi tänkt att eventuellt åka från Braila för att
hämta paketet så vill vi vänta ut det, och på svaj är gratis vilket nog inte en
kajplatsen är.  Och det blir ytterligare
en dag på svaj med strilande regn som aldrig vill ge sig, men vi gillar mysiga
läsdagar med smatter på taket. Dagen efter går vi ett par kilometer nedströms
och lägger till vid en enkel marina. Där

ligger också en österrikisk seglare som vi vinkat till då de
passerade oss vid kajen i Hirsova. Besättningen, Annemarie och Roland från
Wien, tar emot våra tampar då vi lägger till och efter förslaget att ses för
lite samspråk till kvällen så bjuder vi in till en enkel middag, och de har med
sig vin som Rolans bror gjort. Roland har byggt deras båt själv och de är nu på
väg mot Medelhavet, och kanske vidare. Eftersom det är deras första säsong som
båtfarare så får vi känna oss som lite erfarna seglare. Dagen efter kommer
ytterligare en seglare från Wien, S/Y Wookie, också de är ute på sin första
säsong i en egen byggd båt. Nu börjar vi känna av det sociala med ett båtliv.
Annemarie och Roland hade mastat på här i Braila och det gör även vi andra.
Eftersom det är första gången som besättningen på Wookie mastar på så erbjuder
de sig att hjälpa oss med påmastning och kan då samtidigt få en första
erfarenhet. Och det tackar vi för, det är bra med många händer. Återigen får vi
känna oss lite erfarna, främst Hasse som de ber vara med som ”expert” då de
reser sin mast.

Våra båda medresenärer på Donau drar vidare, men vi blir
kvar ytterligare ett par dagar. Solen strålar återigen från klar himmel och det
passar bra för allt utomhusarbete med nedmontering av stöttor och att
färdigställa riggen. Ovanför marinan finns ett badhus/spa  som vi också besöker. Härligt med dusch och
svalkande dopp i hettan!

Och hur är det med paketet? Ja, det visar sig, efter flera
telefonpåringningar från vår sida, att paketet inte alls kommit tillbaka till
SBV i Tyskland, utan det befinner sig i Ryssland. Nu fortsätter vi färden och
händer inget på paketfronten så skippar vi idén om att hämta det på ambassaden.
Vi får hitta en annan lösning.

Men trots allt strul…

Fortfarande vid gott mod

Helen och Hasse